Hängt och ohängt ur nummer 2/25.
När de talar för palestinska barn för att försvara Israel
LO-ordföranden splittrar arbetarklassen
Tillbaka till Milanos tågstation
När de talar för palestinska barn för att försvara Israel
Den plötsliga kritiken mot Israel – från stora mediehus, akademiker och politiker – handlar inte om omsorg om palestinska liv, utan om att rädda det bosättarkoloniala projektet. Vilken var den magiska siffra som till sist väckte kritiken till liv? Inte en dödad palestinier. Inte 20 000. Inte 40 000. Inte 53 822 – det senaste officiella dödstalet från det palestinska hälsoministeriet. Var det 53 822 + 1 som krävdes? Förstörelsen är långt större. Alla visste/vet. Palestinier reduceras ständigt till siffror som inte räknas. De underordnas en kalkyl som inte förmår framkalla annat än likgiltighet.
Men hur kommer det sig att alla plötsligt vaknat till liv över en natt — vaknat till palestiniernas död? Det som har förändrats är att väst nu inser att Israel utgör ett hot mot sig självt. Israel måste bromsas innan det slukar sig självt. Till och med ”den israeliska oppositionen” har börjat mumla kritik. Israel ska inte förvandlas till en global paria, som Sydafrika under apartheids sista dagar. Gränsen för Israels brutalitet går inte vid förintelsen av palestinska liv utan vid den punkt där man riskerar att undergräva sin egen existens.
Det enda som skulle förvåna mig i dag vore att se en bild av Yahya Sinwar på Aftonblodets startsida, bredvid en översättning av en dikt av Tamim al-Barghouti, en dikt som både sörjer och hyllar hans liv. Eller att höra en röst från någon vars grundförståelse är att Israel är ett bosättarkolonialt projekt: fött ur Nakban, förankrat i etnisk rensning och folkmord. För så länge den grundfrågan inte ställs, förblir all kritik en form av förvaltning. Ett sätt att förbättra kolonialismens maskineri utan att avskaffa koloniala strukturer.
Det vi hör i medierna i dag är i grunden inget annat än en förlängning av det gamla mantrat: Israel har rätt till självförsvar. Det handlar fortfarande om att försvara Israel, även om det nu innebär att skydda Israel från sig självt.
Saleh Abdelaziz
LO-ordföranden splittrar arbetarklassen
På 1 maj valde LO:s ordförande Johan Lindholm att rikta strålkastarljuset mot arbetskraftsinvandringen i stället för de reella problem som plågar arbetarklassen: fallande reallöner, ökande arbetspress och sönderslimmade socialförsäkringar. Kapitalistklassen och deras stat pressar ner oss alltmer, men LO:s ordförande splittrar oss i stället för att göra motstånd.
I SVT sa Lindholm: ”Det är tio procent, nästan en halv miljon svenskar som inte har ett jobb att gå till, som inte får vara med och bidra. Jobben måste gå till dem först.” Vi tror inte att Lindholm är okunnig om grundläggande nationalekonomiska fakta. Kapitalistklassens ekonomer anser att Sverige bör ha en ”jämviktsarbetslöshet” (NAIRU) på runt 7 procent för att hålla nere löneökningarna. Staten har för länge sedan slutat att med massiva satsningar försöka få ner arbetslösheten. Det innebär att även om all arbetskraftsinvandring stoppades skulle den ”tio procents” arbetslöshet han pratar om inte försvinna. Att skylla arbetslösheten på migrantarbetare är helt felaktigt och de som tjänar på Johan Lindholms linje är enbart de ekonomiska och politiska makthavarna.
Det enda sättet för oss arbetare att förbättra vår situation är att kämpa tillsammans på alla arbetsplatser för att förbättra för hela arbetarkollektivet. Johan Lindholms splittringslinje motverkar just detta.
Hans socialdemokratiska fackföreningar försöker inte kämpa över huvud taget utan har tagit på sig att hålla arbetarna lugna. Fredsplikten är helig.
Vi behöver en ny arbetarrörelse som tar avstånd från splittrare och det kontraproduktiva samförståndstänkandet.
Arbetarklassen byggde upp kämpande fackföreningar en gång i tiden när det inte fanns några. Vi har knappast några nu heller men vi kan bygga upp nya.
Husby Arbetarcentrum
När mina armar försvinner
Den 13 maj 2025 tog Uruguay ett sista farväl av José ”Pepe” Mujica. Han avled 89 år gammal på sin gård i Rincón del Cerro utanför Montevideo, efter att ha kämpat mot strupcancer med levermetastaser. Ett liv fyllt av engagemang, politisk kamp och ett orubbligt försvar av de mest utsatta nådde sitt slut.
Mujica var politiskt aktiv redan som 14-åring och deltog i vänsterrörelsen Movimiento de Liberación Nacional – Tupamaros. Under militärdiktaturen satt han fängslad i över 13 år under svåra förhållanden. Efter att ha frigivits 1985 blev han en av vänsterkoalitionen Frente Amplios mest framträdande ledare. Så valdes han till kommunpolitiker, senare till senator, därefter blev han utsedd till jordbruksminister och var sedan Uruguays president mellan åren 2010 och 2015.
Under sin mandatperiod förbättrade Pepe Mujica arbetarnas löner och stiftade historiska lagar; samkönade äktenskap blev lagliga, abort avkriminaliserades och cannabis legaliserades för odling och försäljning. Men det var hans enkla livsstil som gjorde honom till en global förebild: Han bodde på en enkel gård på landsbygden, körde en gammal Volkswagen Fusca och skänkte en stor del av sin lön till sociala ändamål.
”När du köper något, betalar du inte med pengar, utan med tiden som du under ditt liv har behövt offra för att få de pengarna”, brukade han säga. Hans kritiska syn på konsumtion gjorde honom till en internationell symbol. Hans gård blev en mötesplats för alla dem som sökte ärliga samtal – från världsledare till unga människor nyfikna på hans erfarenheter.
Trots sin sviktande hälsa följde Pepe Mujica presidentkampanjen för Yamandú Orsi, hans lärjunge, på nära håll och bidrog till en övertygande seger för hans politiska rörelse. I mars närvarade han vid Orsis installation som president och sa, med sin vanliga värme: ”Jag litar fullständigt på honom.”
Vid ett av sina sista offentliga framträdanden sade Pepe Mujica att döden närmade sig, men att han kände frid, eftersom hans kamp skulle fortsätta: ”De bästa ledarna är de som lämnar en följarskara som vida överträffar dem själva.”
Hans likvaka ägde rum i Uruguays parlament under två dagar och tusentals människor tog farväl av den forne presidenten. Bland deltagarna fanns också ledare som Brasiliens president Lula da Silva och Chiles president Gabriel Boric. Mujica kremerades och hans aska spreds på hans gård, i enlighet med hans önskan att ”återvända till jorden som en bonde”.
Martina Viglietti
Lagvrängarnas lågvattenmärke
The Guardian rapporterar 10 maj om ett nytt rekord i cynism som har satts av brittiska UK Lawyers for Israel (UKLFI). Bland gruppens medlemmar märks juridiska rådgivare till Boris Johnson och drottning Elizabeth, ledande konservativa politiker och en tidigare domare i Högsta domstolen. Ett brev publicerat i Lancet hävdade att dödssiffran i Gaza mycket väl kan sluta på 186 000 om man inkluderar indirekta dödsfall orsakade av att sjukhus förstörts, brist på medicin och undernäring. I ett läge där Israel under drygt två månader har förvägrat Gazaborna såväl vatten som mat skriver UKLFI att ”brevet i Lancet ignorerar faktorer som kan öka den genomsnittligt förväntade livslängden I Gaza. Man bör komma ihåg att ett av de största hälsoproblemen i Gaza innan kriget var övervikt”. Med sådana vänner behöver Netanyahu inga fiender.
Dan Israel
Tillbaka till Milanos tågstation
För några år sen upptäckte jag ett slags tavla med en inskription på centralstationen i Milano, denna pompösa jättebyggnad uppförd under Mussolinis tid, vars text jag funderat över. Rubriken är ”Det italiensk-etiopiska kriget” och tavlan är uppsatt ”till minnet av alla de italienska järnvägsarbetare som i tjänst och med vapen dog för fosterlandets högsta ideal mellan 1935 och 1941”. Mussolinis son deltog som pilot i detta krig och beskrev i brev hem bomberna han fällde över etiopierna som stora röda blommor. Hur många etiopier dog av bomber, svält och sjukdomar? Ingen vet. Min dotters gammelfarmor gick ut i kriget för att försvara sitt land med barnet på ryggen och geväret på axeln. Talade man om henne i västvärlden? Naturligtvis inte.
Kejsare Haile Selassie framträdde inför Nationernas förbund i Genève 1936 och varnade för Hitler och Mussolini. Lyssnade västvärlden? Knappast. Sannolikt talade man lika lite i väst om döda etiopier under 30-talet som dödade afghaner under västvärldens krig i Afghanistan, döda irakier i USA:s anfall på Irak 2003 eller döda libyer i västvärldens anfall på Libyen 2011. I dag nämns i västmedia siffror över dödade palestinier i Israels kolonialkrig mot palestinierna. Men Israels mördande fortsätter under västligt beskydd.
I sitt ”Tal över kolonialismen”, publicerat 1955, skrev den franske poeten, författaren och politikern Aimé Césaire, född på Martinique: ”En civilisation som sviker sina principer är en döende civilisation.” Han påtalade att i en kapitalism som vill överleva finns alltid en Hitler. Och i slutänden av västvärldens humanism dyker en Hitler upp. Fascism i västvärlden och kolonialkrig i Syd. Och västvärldens koloniala blick. Nu som då.
Malena Rydberg
Från Ukraina intet nytt
Utnötningskriget i Ukraina fortsätter, och fred verkar långt borta. Troligast förefaller vara att USA lägger beslag på råvarorna, och Ryssland på Donbass och Krim. En regional och global stormakt, båda i nedan, styckar alltså bytet, efter diverse gruffande. Ett Rest-Ukraina blir kanske kvar.
Sådant har vi sett många gånger. För att ta några äldre exempel: Polens tre delningar i slutet av 1700-talet, Heliga alliansens uppdelning av Europa efter Napoleonkrigen, kolonialmakternas uppgörelse om Afrika i Berlin 1885. Stormakterna härjar, mindre stater har att foga sig.
I tider av folkliga framsteg har andra ordningar prövats. Efter första världskrigets katastrof och när många av Europas stater stod nära revolutionen, försökte man med Wilsons fjorton punkter och Nationernas förbund. Det stöp snabbt, av olika skäl. Efter andra världskriget kunde Deklaration om mänskliga rättigheter, internationell rätt och FN åtminstone till en del stå för en mer jämlik ordning nationer emellan. Den koloniala frigörelsen på 1950- och 60-talet förstärkte den rörelsen.
Den världsordning som nu tycks ta form är reaktionär. USA är ännu dominerande imperialistmakt. Men det knippe av stormakter som tar upp kampen är inga principfasta anhängare av folkrätt och nationellt oberoende, särskilt inte för små stater.
Vad kan rädda oss? Framgång för dom som slåss mot ockupanter och invasionsarméer, det må vara i Palestina eller Ukraina, är nödvändig. Och det antiimperialistiska solidaritetsarbetet alltså viktigare än någonsin.
Olle Josephson
Hur nära måste hotet komma?
Samtiden skildrar en paradox av extrem ignorans och politiskt uppvaknande. I spåren av Rysslands invasion av Ukraina och Trumps valvinst i USA, har en våg av engagemang, ilska och politisk vilja uppstått bland dem som annars sitter tysta, nöjda med sin bekväma, vita medelklassvardag. Att människor reagerar är bra, men att engagemanget kommer just nu speglar djupare fenomen såsom rasism, kolonialismens arv, eurocentrism och problematiken i vit feminism.
När Israel begår folkmord, ockupation och apartheid i Palestina är de tysta. När den svenska regeringen dagligen marginaliserar människor och spär på rasism och islamofobi är de tysta. När det kapitalistiska systemet exploaterar och dödar människor är de tysta.
Bekvämlighet präglar de västerländska samhällena. Det är lätt för oss, vita medelklassmänniskor, att stanna kvar i det bekväma, eller återvända dit när kampen blir för verklig. Att yttra våra åsikter så länge de inte stör ordningen alltför mycket.
Är det inte skrivet med tydliga bokstäver? Viljan att bryta med sin bekvämlighet kräver att en specifik gräns passeras. De som drabbas måste vara vita och förmögna kroppar som står rätt i ledet av den västerländska agendan, den politiska och moraliska världsbild som domineras av vita västnationers intressen. Det är särskilt tydligt i relation till feministiska frågor. Var det inte när Trump kränkte rätten till abort som skriken ekade som högst? För att sedan tystna när han tvångsdeporterar människor utan grund, eller när rasismen mot svarta och bruna kvinnor skenar.
Den vita feminismen upprätthåller eurocentriska och rasistiska strukturer genom att konsekvent begränsa sina strider till vita kvinnokroppar. En intersektionell analys och medvetenhet är avgörande för att bedriva en seriös feministisk kamp, och inte återreproducera de strukturer man säger sig bekämpa.
Det är tydligt att hotet måste komma väldigt, väldigt nära för att vi ska vakna. Inte bara måste det komma nära – det måste handla om rätt kropp, rätt fråga och rätt land. Men, vi behöver skrika med samma höga stämma om ett stopp på den moderna kolonialismen, ett stopp för imperialismen och för befrielsen av alla förtryckta grupper. Annars förblir vårt engagemang bara en spegelbild av vår bekvämlighet.
Lova Marcusdotter
Artikel publicerad 29 juni, 2025.