Regi: Jared Hess
Med: Jason Momoa, Jack Black, Danielle Brooks m fl.
Jared Hess A Minecraft Movie slår oväntat kassarekord och blåser nytt hopp i en krisande filmbransch. Den har också på goda grunder sågats av kritikerna. Expressens Jens Liljestrand skriver till exempel att ”intrigen är helt förvirrad” och att filmen utgör ett ”generiskt pojkboksäventyr” som ”saknar all tänkbar substans”.
Konflikten mellan publikbehovet av förströelse och en kvalitetsgranskande kritikerkår är varken ny eller brännande. Dock är det intressant hur filmen återkommande beskrivs som en cyniskt förflackad vinstmaskin utan att kritiken engagerar sig i en närmare läsning av den (här är Liljestrand långtifrån ensam) men som kommersiell succé behöver den tas på allvar.
För att få det ur vägen: A Minecraft Movie är mer en underhållningsupplevelse än en film. Ett dopaminsprakande Tiktok-flöde i jätteformat. Bristerna är främst manusrelaterade: tunn handling, ”story beats” som varken känns förankrade eller motiverade, relationer och karaktärer utan utveckling. En spretig genreblandning där Hess distinkt komiska ton dränker hela filmen i en kaotiskt absurdistisk charm. Vedervärdig exposition i dialogen? Ges med lättsamma skämt och osviklig tajming. Är Marlenes (Jennifer Coolidge) närvaro onödig efter första akten? Helt betydelselöst med tanke på hennes komiska geni! Saknas överlag handling för de kvinnliga karaktärerna? Ja, men de bygger väldigt fina svamphus!
Litteraturvetaren Frederic Jameson föreslår, delvis med hjälp av psykoanalytisk teori, att varje verk är ett uttryck för ett samhälleligt tillstånd där författaren alltid (medvetet eller omedvetet) på symbolisk väg försöker lösa eller neutralisera samhälleliga motsättningar. Varje verk har också en utopisk ansats. Även filmer på tomgång, självgenererande berättelser, som mest är förevändningar för att sälja merch, bär dessa drag.
Såå.
A Minecraft Movie utspelas delvis i den fiktiva småstaden Chuglass, Idaho och delvis i den parallellt existerande Minecraftvärlden. Filmen befolkas av udda existenser som lever i olika former av exkludering: Steve (Jack Black) som helt flytt in i spelvärlden, och senare får sällskap av det föräldralösa syskonparet Henry och Natalie (Sebastian Hansen och Emma Myers), Dawn (Danielle Brooks) som har 16 jobb för att överleva samt ekonomiskt krisande Garrett (Jason Momoa). När Nether hotar att förgöra paradisiska Overworld utbryter en strid där Steve och hans nyfunna vänner räddar Minecraftvärlden.
I öppningsscenerna är Steve säljare på en avhumaniserande arbetsplats av tayloristisk modell med rader av opersonliga och lättövervakade kontorsplatser.
Den utlösande krisen uppstår inom Steve, när han inte får utlopp för sin kreativitet. Verkligheten sätter upp begränsningar för hans begär och filmens dramatiska fråga – är själslig frihet och kreativitet förenlig med ett kapitalistiskt samhälle? – besvaras med ett krasst nej.
Den konflikten är högst verklig inom kulturvärlden, där anslag stryps och konstnärer saknar möjlighet till försörjning. Låt oss kalla det kulturpolitik. Konflikten är också påtaglig i ett alienerande, nytto- och kapitalinriktat samhälle i stort, där människan tvingas till ständig optimering av sig själv som individ och som arbetskraft, snarare än till ett öppet, kreativt utforskande av livet.
Scenen när konfliktens natur blir synlig är dock omöjlig i Chuglass, staden som representerar den verkliga världen. Förhandlingen om och en potentiell lösning på motsättningen sker i stället i Minecraft: ett expansivt, gränslöst rum som förmår absorbera handlingen, och som bär likheter med marknadskapitalismens oändliga utsträckning och jämviktsförhållanden. Steve flyr med andra ord in i en ideologisk fantasi.
Här upphör arbetets och tvångets närvaro. Minecrafts Overworld är en plats för renodlad förströelse, oändlig önskeuppfyllelse och lättsam kreativitet. I alla fall tills verkligheten, det Reala, återvänder när Steve hittar en portal till Nether; ett Minecrafthelvete som befolkas av giriga svin (bokstavliga, fyrkantiga grisar).
Nether är hierarkiskt och totalitärt i sin strävan efter guld. Alla former av kreativitet och drömmar avvisas med dödligt våld. En fabelns spegling av Steves alienerande arbetsplats, som består av ren ondska, det Andra, där grisar villigt slavar för guld i en brutal grisdiktatur. De skriker ut sitt hat och invaderar Overworld i syfte att förgöra kreativiteten.
Här sker en ideologisk förträngning av verklighetens förhållanden. Den grundläggande konflikten – det där om själslig frihet och kreativitet – omstruktureras på ett imaginärt och symboliskt sätt; Steves ressentiment förskjuts helt och hållet till Nether och grisarna.
I en akt av förtingligande blir en i grunden social relation av mänsklig maktlöshet i ett kapitalistiskt samhälle till en inneboende och ondskefull egenskap hos det Andra. Grisarnas villighet till underkastelse och hatet mot Overworld utgör en tillslutningsmanöver där den oönskade verkligheten, klasskonflikten, förskjuts och skärmas av.
I striden om kreativiteten nedkämpar Steve och hans vänner hotet från Nether. Deras kamp kan ses som en symbolisk neutralisering av en konkret historisk situation där samhället och arbetslivet står i direkt motsättning till människans vilja till skapande och själslig frihet. De actionfyllda scenerna utgör ett rent ideologiskt moment, fyrkantig gris för fyrkantig gris.
I upplösningen av konflikten blir grisarna till stoft; ressentimentet är besegrat, arbetarklassens aska faller tyst, utan att Steve når ömsesidig befrielse tillsammans med Nethers förslavade invånare. En rent ideologisk fantasi där förgörandet av ressentimentet utgör förutsättningen för lycka inom ett avhumaniserande ekonomiskt system – samtidigt kvarstår motsättningen i verkligheten och förblir olöslig inom kapitalismens ramar.
Det lyckliga slutet ger ideologisk önskeuppfyllelse där Steve och hans nya vänner återvänder till Chuglass. Med kreativ glöd blir alla framgångsrika småföretagare och finner social gemenskap hos varandra. Motsättningen mellan kapital och kreativitet har fått en imaginär lösning.
I det sammanhanget är också filmens tunga 80-talsestetik intressant. Den åkallar en lyckligt naiv tekno-optimism från en epok av snabba tekniska framsteg inom bland annat spelindustrin. Nostalgin gestikulerar mot ett årtionde där kapitalismen verkade under den ekonomiska globaliseringens framstegs- och demokratiseringslöften. En regressiv gest som skriver bort epokens ekonomiska och geopolitiska turbulens men samtidigt uttrycker en utopisk längtan.
Filmen väcker också utopiska impulser hos publiken genom det omtalade kaos som bryter ut under visningarna. Varje gång filmens Steve säger ”chicken jockey” väcks samma råmaterial som den ideologiska processen bearbetar till liv: det regnar popcorn. Utlevelsen bland barn och unga som spelade Minecraft under pandemin ger en delad upplevelse av komedins förlösande drag. En längtan efter aktivt deltagande och själslig frihet. I fantasin.
Artikel publicerad 29 juni, 2025.