I mars röstade riksdagen igenom en lagändring som innebär att så kallat spårbyte avskaffas. Det gör en redan omänsklig politik ännu värre. Clarté Lunds Nora Rudebeck intervjuar Nidal från Afghanistan om svensk asylpolitik.
Det är, efter den senaste lagändringen, inte längre möjligt för en person som fått avslag på sin asylansökan, men som har jobbat i Sverige under asylprocessen, att söka arbetstillstånd utan att behöva lämna Sverige.. Lagen, som trädde i kraft 1 april, innebär också att personer som redan har beviljats arbetstillstånd på grund av spårbyte inte längre kan förlänga dessa och därför kommer utvisas när tillståndet löper ut. I linje med den hållning som socialdemokraterna har intagit i migrationsfrågor sedan maktskiftet valde de återigen att rösta för Tidöpartiernas förslag. Ändringen av reglerna för spårbyte är bara en i mängden av beslut och förslag som är del av projektet att omvandla Sveriges invandringspolitik till en utvisningspolitik.
Att ta del av vittnesmål från människor som varit i kontakt med Migrationsverket väcker mer ofta än sällan känslor av ilska och förskräckelse. Jag hade kunnat raljera sida upp och sida ner om detta, men har inte mycket att tillföra annat än mitt bifall till de röster som motsätter sig denna sanslösa hantering av människoliv.
I stället har jag vänt mig till Nidal som personligen har upplevt hur det är att navigera i den svenska asylansökningsprocessen. Nidal kom till Sverige från Afghanistan 2015, när han var 15 år gammal. Han tampades med Migrationsverket i åtta år innan han till slut såg sig tvungen att lämna landet i början av 2023. Han tvingades riva upp hela den tillvaro och det liv han hade i Sverige, det land som han själv kallar sitt hem. Han åkte, som många andra, till Frankrike och nu sitter han i Paris när vi pratar med varandra över länk. I dag är Nidal 25 år gammal och han fick för två veckor sedan veta att han beviljats tio års uppehållstillstånd i Frankrike.
Jag uttrycker hur glädjande det var att få höra detta men att det parallellt infinner sig en känsla hos mig av både ilska och skam över att han förvägrades uppehållstillstånd i Sverige. Jag frågar honom vad han tänker om den här dubbla känslan som jag känner.
Han säger att det är viktigt att inte bara prata om det mörka, att också lämna plats åt hoppfullheten. För honom personligen har det ju börjat ljusna nu, menar han. Samtidigt beskriver han hur tungt det är att en så betydande del av hans liv, flera så viktiga år, har gått åt till asylansökningsprocessen och en lång väntan i osäkerhet. ”Det var väldigt många gånger som jag ville ge upp. Varje gång jag fick ett negativt besked från Migrationsverket var det som om jag tappade en bit av min själ.”
När jag frågar om hans upplevelse av det svenska Migrationsverket och deras bemötande, berättar Nidal att det kändes som om de konstant misstrodde honom. ”Det kändes som ett förhör varje gång, som om jag var kriminell”.
Rätten att söka asyl är en i Sverige lagstadgad mänsklig rättighet. Det är Migrationsverkets uppgift att värna och förvalta denna rättighet. Om utgångspunkten däremot blir att lägga skuld på den asylsökande för den situation personen befinner sig i, skiftar ansvaret. Fokus hamnar i stället på att individen måste försvara sin rätt, snarare än att Migrationsverket tar ansvar för att på ett rättssäkert och värdigt sätt ta emot människor som utövar sin rätt att söka asyl. Den asylsökande personen – som ofta har genomlidit svåra och traumatiska händelser – får hela bevisbördan och Migrationsverket avsäger sig allt utredningsansvar.
Nidal hade sitt sista möte med Migrationsverket i mars 2022. Då hade utvisningarna till Afghanistan stoppats och mötet gick, utifrån vad han själv och hans advokat upplevde, väldigt bra. I september samma år blev det regeringsskifte och Tidöpartierna kom till makten. Nidal säger att trots att han vågat vara lite hoppfull i och med den lyckade intervjun, så oroade regeringsskiftet honom. I december 2022 fick han återigen avslag på sin asylansökan. Han förklarar att den tjänsteperson som hade bedömt hans fall och beslutat om avslag var en annan än den som hade intervjuat honom. ”Hon hade aldrig ens träffat mig, bara kollat på protokollet från intervjun och bestämt utifrån det.”
Efter detta avslag lämnade han Sverige för Frankrike. Han hade redan innan bestämt att det skulle vara hans sista försök med Migrationsverket.
Jag frågar Nidal om det var annorlunda i Frankrike, hur de bemötte honom i asylprocessen där, och han säger att det fanns en tydlig skillnad. ”De var mycket trevligare.” Han berättar att den man som höll hans första intervju i Frankrike var avslappnad och vänlig. Frågorna ställdes inte alls med samma förhörsmanér som i Sverige. När jag undrar om det inte bara var just den här enskilda handläggaren som var en rimlig person är Nidal tydlig med att denna tjänsteperson inte var ett undantag. Samma upplevelse gäller för hans kontakt med de franska tjänstepersonerna generellt. Om detta vittnar också andra som Nidal känner och som har gått igenom samma process, först i Sverige och sedan i Frankrike. De är alla eniga om att skillnaden i bemötande har varit tydlig.
Vi pratar vidare om hur Nidal tog beskedet om att han fått det franska uppehållstillståndet. ”Jag vågade inte tro på det. Alla andra blev mycket gladare än vad jag blev, jag kände inte så mycket.” Han förklarar att även om han självklart förstod värdet av det, i och med att han i tio års tid har kämpat för ett uppehållstillstånd, vågade han inte tro att det var sant eftersom han fått nej så många gånger i Sverige. ”Det är ett trauma från Sverige. Den första veckan efter jag fått veta var jag bara tom, men jag kunde sova bättre i alla fall.”
På frågan om vad han tror om Sverige och om möjligheterna för dem som söker uppehållstillstånd här nu, svarar han allvarligt: ”Det känns omöjligt i Sverige just nu. Hopplöst.”
Trots att det positiva beskedet initialt kom som en chock, har Nidal nu landat något och ska snart börja söka jobb inom vården i Frankrike. Han är färdigutbildad undersköterska, han utbildade sig i Sverige men fick aldrig någon chans att börja jobba här.
Jag kan inte annat än instämma med det franskläraren, som arbetar inom det statligt finansierade integrationsprogram där Nidal deltar, uttryckte – att Nidal ”är en gåva till Frankrike”. Detta enskilda fall fångar så mycket, en vinst för Frankrike, en lättnadens suck och en möjlighet för Nidal att äntligen i lugn och ro få planera sitt liv, och en stor förlust för det svenska samhället. Framför allt är det en skam att detta inte utgör ett undantag, utan snarare är ett praktexempel på den asylrättsbegränsande migrationspolitik som förs av Tidöpartierna, med tveklöst stöd från Socialdemokraterna. Det ”skuggsamhälle” som de säger sig vilja utplåna är en direkt produkt av deras politik.
Organisationen Stöttepelaren som hjälper ensamkommande barn och ungdomar har sedan starten 2017 haft ett särskilt fokus på stöd till just afghanska ungdomar. De uppskattar ”mycket grovt” att det i Sverige befinner sig 2 000 papperslösa afghaner i olika åldrar, varav cirka 1 000 är unga som kom hit som ensamkommande barn. Det utanförskap som de lever i är allt annat än självvalt. Det är ett resultat av en politik som förvägrar dem den biljett in i det svenska samhället som ett uppehållstillstånd utgör.
Nidal har äntligen, efter tio års plågsamt limbo, fått ett besked som gör att han kan sova bättre om nätterna och börja bygga en framtid. Samtidigt, här i Sverige, genomgår mängder av unga människor samma förnedrande och nedbrytande process som Nidal nu befinner sig på andra sidan av. Att ta sig igenom den erfarenheten utan att helt förbittras och mentalt brytas ned är inte möjligt för särskilt många. Ett samhälle som utsätter asylsökande människor för en ”grym, omänsklig eller förnedrande behandling” (definitionen av tortyr enligt FN:s tortyrkonvention) likt den svenska asylprocessen, kan knappast, på ett trovärdigt vis, stoltsera med att kalla sig för rättsstat.
Nidal heter egentligen någonting annat.
Artikel publicerad 29 juni, 2025.