Bissan Edwan är en palestinsk journalist, författare, förläggare och aktivist. Hennes arbete är rotat i frågor om exil, identitet, motstånd och mänsklighet, hela tiden brutet genom den palestinska kampens prisma. Dikterna som publiceras här är översatta av Jasim Mohamed.
Edwan föddes i Libyen till palestinska föräldrar och har bott och verkat i Egypten. 2020 deporterades hon från Egypten till Turkiet på grund av sin kritik mot den egyptiska regeringens politik gentemot Palestina. I dag är hon fristadsförfattare i Lund.
I Virginia Woolfs boning – kapitel ett
(Då språket silade in som ljus genom glasfönstret mot havet
och vattnet speglade ständigt mitt flyktiga ansikte)
Varje morgon öppnade jag fönstret
som vore det en blank sida i en urgammal bok
och betraktade ljuset som kröp längs gardinernas kanter
Jag såg hur det smög mot min hud, väckte i mig
städer jag aldrig sett
vägar jag aldrig korsat
och kvinnor som i ett annat liv kunde ha varit jag
Jag gick på grus som om jag stavade en ofullständig mening
plockade upp tystnad som låg utspridd i gräset
och rörde vid hemliga linjer som trädens skuggor tecknade över asfalten
Till slut insåg jag att jag egentligen inte rörde mig
utan bara sökte efter min röst
mina spår i vattnet
och skuggan av en ännu ofödd kvinna
men som sedan begynnelsen bor i mig.
Till Sylvia Plath – kapitel två
(När språket var ett öppet sår, och fängelserna förvandlade tystnaden till lynchade sånger)
Exilen var aldrig en plats, den var en åtsittande hud
jag tog på mig varje morgon
och letade efter fönster i väggarna, efter en strimma ljus
som gled in som en dolk, efter en hand som sträckte sig ur tomheten
efter en röst som kunde röra upp dammet i mina lungor
Med naglarna ristade jag mitt namn på väggarna
därefter försköt jag det med en blödning
Jag såg mitt ansikte spricka i nattens spegel
falla sönder som glaset i ett övergivet fönster
Jag skrek inte, bara öppnade munnen och lät orden fly
som förskräckta fåglar på jakt efter en himmel långt ifrån branden
I vargtimmen, när hungern lättade sitt grepp
och taggtråden slumrade
grep jag tag om den tunna strängen mellan mig och livet
höll den mot mitt bröst av ängslan att den skulle brista
eller att få ett evigt fäste i mig.
Med Karin Boye – kapitel tre
(När språket blev en genomskinlig dräkt
och kvällen svepte mig
som en gammal sång jag glömt sedan jag föddes)
Världen vittrar vid kanterna, suddig, viktlös
och jag sätter ner foten varsamt
som om jag gick över is
likt en skald som skriver sin sista dikt
på ett blad av vind
Orden är inte längre tunga som förr
de bråkar inte längre med mig
de har blivit tunna, bleka
liknar alltmer fåglar som flyger utan att se sig om
eller ljus som långsamt slocknar
i ögon trötta av väntan
Jag söker inga svar längre
ritar inga kartor för min flykt
Tiden är varken vatten eller svärd
Den är avståndet mellan
en inandning och en bekännelse
darrningen i fingrarna
när de nuddar en dammig, bortglömd bok
världens tystnad när den begraver din skugga
utan att ens minnas att du en gång fanns.
Artikel publicerad 29 juni, 2025.