UNDER 1900-TALETS REKORDÅR gick Sverige från ett fattigt land till ett folkhem, ett mer jämlikt och inkluderande samhälle där klasskillnaderna skulle utjämnas och alla skulle få ett gott hem., Den goda bostaden stod i fokus. Denna ideologi har i dag ersatts av en annan: bostaden som en privat angelägenhet som individerna tillgodogör sig på en marknad. I praktiken har det inneburit att klasskillnaderna förstärkts i boendet och att allt fler saknar tillgång till en god bostad. Samtidigt har fastighetsägare, riskkapitalister och banker tjänat enorma summor på den stadiga prisuppgången på fastigheter. Hur har det blivit så och hur kan denna utveckling vändas mot ett mer rättvist och jämlikt bostadssystem? Det är utgångspunkten för vår bok Kris i bostadsfrågan – för en solidarisk bostadspolitik.
BOKENS TITEL ANSPELAR PÅ folkhemmets sociala ingenjörskap med makarna Myrdal i spetsen och deras bok från 1934 Kris i befolkningsfrågan. I den låg fokus på barnfamiljernas levnadsvillkor, där bostadsförhållandena spelade en särskilt viktig roll. Det blev ett startskott för den sociala bostadspolitiken, som senare utvecklades av socialdemokraterna. Bostadsbyggandet i landet ökade markant parallellt med att arbetarklassens makt växte och statens ansvar över socialpolitiken utvecklades.
Resultatet blev tydligt i en ökad befolkningstillväxt och bättre bostadsförhållanden. Vid miljonprogrammets slut i mitten av 1970-talet var bostadsbristen och trångboddheten utraderad, och en av de högsta boendestandarderna i världen säkerställd för majoriteten av den svenska befolkningen. Vi har liknande ambitioner med vår nya bok. Utöver en analys av bostadspolitiken, hur denna finansierats och hur byggandet sett ut över en hundraårig period, vill vi även föreslå en riktning för framtida politik och ett nytt bostadssystem.
VI TAR ETT HELHETSGREPP om bostadsfrågan, och i stället för att enbart diskutera bostadspolitik riktar vi om analysen och tänker på hela bostadssystemet.. En av slutsatserna är att Sveriges unika bostadssystem, så som det byggdes upp under efterkrigsperioden och några decennier framåt, har förändrats till att sedan mer än tre årtionden präglas av marknadslösningar, statens tillbakadragande, individualisering och tilltagande fokus på vinst och bostädernas och fastigheternas bytesvärde.
Trots upprepade kriser sedan början av 1900-talet har de fattigaste gruppernas möjligheter till ett gott boende alltid präglats av kris, som forskarna Marcuse och Madden så träffande påpekat i sin bok In Defence of Housing (2016). Boendet och bostadsförsörjningen är en politisk fråga som har sitt ursprung i den ojämlikhet som klassamhället skapat, menar de. I tider av kris blir denna ojämlikhet särskilt tydlig och de som drabbas hårdast är de allra fattigaste hushållen: ensamstående, pensionärer och flerbarnsfamiljer. Kvinnor och rasifierade är särskilt utsatta i det nuvarande systemet. I dag råder nyliberalismens kris, för att inte nämna den klimatkris av episka dimensioner som vi står inför. Vi diskuterar hur nyliberalismens hegemoni utmanas och hur systemskiften ofta framstår som omöjliga precis innan de inträffar.
UR DAGENS KRIS FINNS TVÅ möjliga utvägar. Den första är att fortsätta på den hittills upptrampade stigen och förespråka ännu mera marknad och avreglering, vilket hittills visat sig fördjupa klyftorna i samhället. Den andra vägen är en politik som grundas i rättvisa, jämlikhet och solidaritet. Det är värden som i många avseenden liknar de som blev grunden för folkhemmets framväxt för snart hundra år sedan. För även om det behövs lösningar som är anpassade till nutiden, finns det en del att lära av historien.
I stället för ambitionen att skapa goda bostäder för alla har bostädernas bytesvärde under liberalismen kommit att överskugga deras bruksvärde. För banker, byggbolag, fastighetsägare och riskkapitalister har bostäderna blivit en vara som de kan göra profit på. Tanken att organisera bostadssektorn och välfärden utan vinst avfärdas i dag som orealistisk, utopisk och rent av korkad. I det perspektivet tycks det ointressant att kraven på vinst och lönsamhet är det som får företag att nedprioritera klimatfrågor, jämställdhet och rättvisefrågor i sin verksamhet. Trots av vi står på randen av total klimatkollaps försvaras företags rätt att kapitalisera och generera vinst av allt, inklusive våra hem.
VI HAR MÅNGA FÖRSLAG för hur det svenska bostadssystemet måste ändras, men gemensamt för alla förslag är att vinst och lönsamhetskrav inte kan styra hur vi bygger, finansierar eller fördelar bostäder. Vinsten måste bort. Vi behöver byggbolag som inte slutar bygga när lönsamheten minskar, vi behöver byggherrar och fastighetsägare som inte höjer hyran för att öka vinstmarginalerna, och vi behöver banker som investerar långsiktigt i bostadsbyggande. Men precis som på 1940-talet kommer förändringar i bostadssystemet inte ske på grund av välmenade politiker eller en bok med bra ideer. De slags förändringar i bostadspolitiken som vi förespråkar måste föranledas av ändrade maktförhållanden mellan arbetarklassen och kapitalet, och de kan enbart komma genom organisering och sociala rörelser. Ideer kan spela en viktig roll i denna process genom att visa att ett annat slags bostadssystem är möjligt.
SKA DAGENS KRIS I BOSTADSFRÅGAN lösas behövs en radikal omvändning i politiken, finansieringen och byggandet av bostäder. Vi behöver ett mer holistiskt angreppssätt, samtidigt som staten behöver ta mera ansvar och gräsrotsrörelser revitalisera hur vi tänker kring alternativa sätt att organisera boendet. För att det ska vara möjligt måste bruksvärdet prioriteras över bytesvärdet. Bostadspolitiken, finansieringen och byggandet ska utgå från frågorna av vem? och för vem? Klimatet och hållbarheten måste stå i fokus, och resurserna riktas till de arbetare som bär upp samhället i dag.
Artikel publicerad 15 december, 2023.