Sätter vi ihop de olika reformerna i de tre föregående kapitlen börjar vi se konturerna av ett nytt bostadssystem. Detta skulle vara ett bostadssystem med en stark och hyresnormerande allmännytta organiserad efter självkostnadsprincipen, med prisreglering på bostadsrätter, en långsiktig och hållbar finansiering och ett byggande som kontrolleras av det offentliga eller av arbetarna själva. Ett system som systematiskt prioriterar bruksvärde över bytesvärde. Vi ska inte dyka ner i detaljer igen, utan vi nöjer oss med att diskutera den generella riktning som vi pekar mot, och möjliga problem med den.
EN ÖVERGÅNG MELLAN bostadssystem handlar om att bryta ner det gamla, om att förändra sociala relationer och samtidigt om att bygga upp det nya. En utmaning är att försöka bryta ner det nyliberala bostadssystemet på ett kontrollerat sätt. Om systemet hamnar i en okontrollerad och otyglad krasch som sänker bostadspriserna till botten, pressar räntorna upp i taket och bromsar byggverksamheten, kommer detta att drabba arbetarklassen hårdast. Om inte sociala rörelser mobiliserar och progressiva politiker aktivt intervenerar, kommer kriserna att få sin vanliga klasskaraktär: folk med makt och resurser får möjlighet att skapa ett nytt system efter sina intressen, medan notan alltid skickas nedåt i klasshierarkin. En kontrollerad desarmering kräver ett omfattande åtgärdspaket.
Kris i bostadsfrågan.
För en solidarisk bostadspolitik av Forskarkollektivet Fundament
(Bokförlaget Daidalos 2023)
Det måste innehålla allt från prisregleringar på bostadsrätter, skatt på jordränta, ett system för långsiktig boendefinansiering till reglering av prisinflationen genom statens penning- och finanspolitik. Samtidigt måste vi börja bygga upp något annat.
DE FLESTA HÅLLER NOG MED att det behövs ett ökat bostadsbyggande, men lyfter vi frågorna om hur, av vem och för vem så går svaren i olika riktningar. Ska vi bygga direkt för dem som har förlorat mest de senaste årtiondena bör det primärt byggas mer allmännyttiga bostäder. Men det i sig gynnar i mindre grad arbetare och fattiga, om allmännyttan fungerar som ett företag. Därför måste vi återgå till självkostnadsprincipen och avskaffa Allbolagen [den lag från 2011 som reglerar allmännyttans verksamhet. Red:s anm.]
Att bygga för dem som behöver det mest – snarare än för dem som kan betala mest – kräver nya sätt att organisera byggandet och finansieringen. Om bostadssektorn inte längre ska vara en honungsburk, hur organiserar vi den då? Både fastighets-, bygg- och banksektorn kommer behöva anpassa sig till en ekonomi som inte längre baseras på ständigt ökande bostadspriser. Men om vi finansierar ett klimatvänligt byggande och renoveringar med skattemedel eller pensionspengar kan vi inte ha hyresvärdar, byggföretag eller banker som någonstans i processen suger ut så mycket profit som möjligt. Vinstbegränsningar är en central komponent i ett solidariskt och hållbart bostadssystem.
SKA HUNDRATUSENTALS lägenheter byggas eller renoveras så att de blir klimatsmarta och håller hög kvalitet, oberoende av marknadens svängningar, kommer vi inte undan det faktum att det behövs stora ekonomiska muskler. Det är staten som har bäst möjlighet att skaffa resurser på det billigaste och snabbaste sättet, och i den skala som krävs. Staten skulle, antingen på egen hand eller tillsammans med kommunerna, kunna etablera nya byggbolag. Dessa skulle kunna spela en viktig roll för den innovation, effektivisering och koordination som krävs för att möta klimatkrisens konsekvenser på ett humant sätt. Ska vi bygga mycket och bra under 2020- och 2030-talen kommer det att krävas stora resurser, men vi måste komma ihåg att staten redan använder mycket pengar för att subventionera bostadsägande. Nyckeln är att ge resurserna en annan klasskaraktär.
KLIMATKRISEN ÄR INTE BARA något vi ska försöka begränsa, utan även något vi måste hantera. Vi vet att många kommer behöva fly på grund av den globala uppvärmningen och att det globala nord har ett ansvar att ta emot ett stort antal framtida klimatflyktningar. Vi kan därför redan nu börja planera bostadsbyggandet utifrån denna verklighet, och inte som tidigare vänta till katastrofen står för dörren. Börjar vi nu kan vi planera med omtanke och bygga med kvalitet. Ett välplanerat byggande gynnar hela arbetarklassen i Sverige som även ska ha någonstans att bo om 50 eller 100 år. Bygger vi skräp i dag, blir det skräp imorgon. Bygger vi med kvalitet i dag, kommer det att vara gynnsamt årtionden in i framtiden.
MÅNGA AV VÅRA DISKUSSIONER om progressiva reformer och alternativ pekar, direkt eller indirekt, på en viss aktör: staten. Och så måste det nästan vara. Ett omfattande och storskaligt systemskifte kan omöjligen implementeras utan statlig intervention. Det behövs en ny statlig politik, ett nytt statligt engagemang i finanssektorn, statliga byggbolag och byggare som tar initiativ till att både bygga och förvalta bostäder. Den nyliberala bostadsbomben kan enbart desarmeras på ett civiliserat sätt genom planhushållning. Bara staten kan reglera vinsten hos storföretag och styra bostadsmarknaden. Ska kampen mot klimatförändringarna kombineras med social rättvisa kommer vi aldrig undan staten. Ska vi binda ihop bostadspolitik, byggande och finans i ett gemensamt bostadssystem kommer vi inte heller undan att staten måste ta en koordinerande roll. Staten, staten, staten. Att staten i stor skala bör intervenera i bostadssektorn är ett centralt argument i denna bok. Men detta är långtifrån någon enkel eller okomplicerad slutsats.
ETT ÖKAT STATLIGT ENGAGEMANG i bostadssystemet behöver inte i sig medföra en mer eller mindre solidarisk politik. Staten kan vara mer eller mindre för bruks- eller bytesvärde, mer eller mindre hållbar, mer eller mindre rättvis. Även den offentligt ägda allmännyttan har chockhöjt hyror och vräkt människor. Vi behöver därför en ny statlig politik. Staten är verkligen inget mål i sig, den är i bästa fall ett medel. När stat och kommun historiskt har bidragit till framsteg för den breda arbetarklassen har detta alltid kommit ur press från folkrörelser som fackföreningar, kooperativ, hyresgästföreningar och andra progressiva krafter. Hyresgästernas rättigheter var ett resultat av hyresgäströrelsens kamp.
Fackligt ägda byggbolag var viktiga redskap när arbetarklassen flyttade fram sina positioner, och självstyrda bostadskooperativ, ofta med stöd av progressiva politiker, var centrala för att arbetarklassen skulle kunna äga sina bostäder. På liknande sätt kom privatiseringar och utförsäljningar ur ett samspel mellan starka kapitalkrafter, ideologiska nyliberaler och staten, som precis som arbetarrörelsen tidigare genomförde ett samhällsförändrande program. Statlig politik påverkas av sociala rörelser, då som nu.
Artikel publicerad 15 december, 2023.