I din bok Medelklassen beskriver du hur välfärdsstaten byggde på en allians mellan arbetarrörelsen och (delar) av medelklassen. Hur såg denna allians ut och hur kom den till stånd?

– Alliansen mellan medelklassen och arbetarklassen växte fram under 1930- och 1940- talen. Socialdemokraterna som tidigare varit inriktade på alliansen mellan arbetare och bönder bytte fot under denna tid. De gjorde det både för att tjänstemannaskiktet växte och för att de behövde deras röster men också för att denna grupp proletariserades. Den ekonomiska nedgången under 1930-talet hade gjort det klart för många av tjänstemännen att de också var arbetare och att de kunde bli av med sina arbeten. Sverige hade ovanligt många storföretag och en stor offentlig sektor, så medelklassen hade främst arbeten som tjänstemän, när den i många andra länder arbetade inom mindre rörelser och nära ledningen eller kanske drev egen praktik. Detta var en bra grogrund för att medelklassen i Sverige skulle betrakta sig själva som löntagare och skapade ett avstånd till de styrande.

– Runt ideologin om folkhemmet och sen välfärdsstaten stod det sedan klart att man behövde medelklassen med sig om man skulle bygga ut välfärden. Man började också prata mycket mer om löntagare än om medelklassen efter andra världskriget. Så både genom politiken och retoriken enade man medelklassen under efterkrigstiden.

Hur kom det sig att alliansen så småningom försvagades eller rent av upplöstes?

– Från 1980-talet och ännu mer från 1990-talet började de ekonomiska intressena att skilja sig alltmer åt. Från 1990-talskrisen ökade arbetslösheten, i synnerhet inom arbetarklassen. Samtidigt så började reallönerna och köpkraften stiga inom medelklassen. De skatter som medelklassen hade betalat började att succesivt sänkas och transfereringarna till de som var sjuka eller arbetslösa minskade. När löntagarfonderna löstes upp under början av 1990-talet var det som en symbolisk upplösning av löntagarkollektivet. Efter det har den politiska retoriken eldat på splittringen, när man talat om närande och tärande eller de i utanförskap och den breda medelklassen. Medelklassen har vaggats in i tron att de inte har något gemensamt med arbetarklassen och att det är bättre att ha pengar till den egna konsumtionen än till det gemensamma bästa.

Skulle det gå att återupprätta denna allians? Vilka faktorer hämmar ett återupprättande?

– Jag tänker att har det gått en gång så går det igen, men man måste troligtvis hitta nya former. Samhället behöver gemenskap för att fungera och en välfärdsstat behöver ännu mer gemenskap och att tron på ”En för alla, alla för en” finns och fungerar. Här gäller det att betona de behov så många av oss har gemensamt. Det handlar också om att driva på för en politik där även de förmögna ska ha barnbidrag och de som får ekonomiskt bistånd ska kunna få äga en tv.

– De faktorer som hämmar denna utveckling är flera, både den ökade ekonomiska ojämlikheten och hur lyxkonsumtion blivit normerande och eftersträvansvärd, vilket gör att mer kapital i den egna plånboken i stället för till skattkistorna prioriteras. Även en form av individualisering och tron på att varje individ ska klara sig själv istället för att se hur vi behöver hjälpa varandra är viktiga som hämmande faktorer. Den politiska retoriken som ställer olika grupper emot varandra fungerar också som en hämsko för denna allians.

Vilka andra klassallianser för progressiv politik skulle kunna vara möjliga i vår tid? Vad krävs för att bygga dem?

– Jag tänker att medelklass och arbetarklass ihop är alliansen som gäller, om man vill hålla ihop samhället. Alternativet är någon form av nationalism där gemensam kultur och/eller gemensamt utseende håller oss samman.

Hur ser framtiden för medelklassen ut i Sverige och i världen?

– Jag tror att medelklassen ofrånkomligen kommer att växa. Men medelklassen kommer samtidigt att proletariseras, den kommer inte ha samma makt och inflytande som tidigare utan i mångt och mycket likna arbetarklassen. Gränsen mellan medelklass och arbetarklass kommer därmed att bli mera flytande. Här finns då en bra möjlighet att betona de gemensamma intressena som dessa grup-per har.

– I många andra länder kommer också medelklassen växa men den kommer vara instabil. Man kan ta Ryssland som exempel, där har man de senaste 20 åren haft en stor och växande medelklass men genom kriget och en förändrad ekonomin har medelklassen krympt fort. En medelklass som tappar i livskvalitet och status kan också snabbt bli en konservativ och reaktionär kraft, vilket man sett på många platser i världen, senast Argentina. Medelklassen kommer sätta sin prägel på detta århundrade och därför är det viktigt för vänstern att få den med sig.

Idag har det blivit folksport i vänstern att håna medelklassen. Vad tänker du om det?

– Jag skulle säga att istället för en materiell förståelse av klasser har man gått över till att se på klass som en social konstruktion. Inom social konstruktivismen är det normer som är problemet, och vilka är normen, det vanliga, jo det är ju medelklassen. Därför vänds kritiken mot medelklassen och deras livsstil. I stället för som det var innan mot överklassen och deras ekonomiska makt. Detta är en ledsam utveckling och något jag riktar udden emot i min bok. Finns inget enklare än att håna medelklassen för dess livsstil och ställningstaganden, det svåra är att få med medelklassen på sitt politiska projekt.

Artikel publicerad 15 december, 2023.