Vie, vieillesse et mort d’une femme du peuple
Kurt Gödel – Mot förnuftets gränser
Hårt regn
Micke Evhammar
Ordfront 2023
I MICKE EVHAMMARS nya kortroman blir människan mindre än en myra när katastrofen är ett faktum. Det är en dystopisk skildring av en värld där något fruktansvärt har inträffat, men vi vet inte vad. Berättelsen tycks framsprungen ur ett känslomässigt kristillstånd och även om det ibland är svårt att identifiera sig med huvudpersonen blir läsaren ändå snabbt indragen i omtumlande skräckinjagande scener som detaljrikt skildrar katastrofens resultat.
TEXTEN VÄXLAR perspektiv mellan huvudpersonens förtvivlade och famlande försök att hitta ut ur det kaotiska mörkret och hans malande, närmast tvångsmässiga, tankar på sina närmaste och frågor kring vad som hänt. Han vill leva, vill överleva, vill hitta sina nära och kära, men befinner sig i ett klaustrofobiskt tillstånd under jorden i en tunnelbanevagn. Det kompakta mörkret, den svidande röken och den omisskännliga lukten av bränt kött ger läsaren en kuslig förnimmelse av närvaro. Medan han trevar sig fram fladdrar barndomsminnen förbi blandade med minnesbilder från livshändelser som påverkat honom och som fått honom att välja väg.
DET HÖRS RÖSTER, nödrop, smärtsamma skrik, där finns svårt skadade människor som behöver omedelbar hjälp. Men vad kan få en människa att förvandlas från barmhärtig samarit till någon som bara har en tanke i huvudet – att ta sig ut och rädda sig själv?
Med den PÅGÅENDE krigshetsen i världen, de hotande inskränkningarna i demokratin och den kraftfulla militära upprustningen påskyndad av Sveriges ansökan om medlemskap Nato och med de många högljudda kärnkraftsförespråkarna runt omkring oss, ter sig verkligheten stundtals just så skrämmande som den skildras här. Scenariot blir inte bara tänkbart. Det blir till och med troligt. Men läsningen av Hårt regn kan förhoppningsvis bli en ögonöppnare
Recensent: Ewa Bergdahl
Vie, vieillesse et mort d’une femme du peuple
Didier Eribon
Flammarion 2023
EN GAMMAL skolkamrat till mig, som behövde mer hemhjälp på grund av en hjärnskada i den skånska kommunen Höör, blev mot sin vilja placerad på ett äldrevårdshem. Dottern överklagade kommunens beslut och förlorade. Höörs kommun tyckte att det blev för dyrt med hemtjänst.
Under de närmaste tio åren kommer antalet personer i vårt land som är 80 år eller äldre att öka med 40 procent. Ungefär 19 procent av kommunernas budgetar idag går till äldreomsorgen. Hur blir det i framtiden? Och varför talas det så lite om detta?
SOCIOLOGEN och författaren Didier Eribon (”Tillbaka till Reims”) kom nyligen ut med en bok om sin mors åldrande, vistelse på äldrevårdshem och död (boken kommer våren 2024 ut på Verbal förlag). Eribon skriver sakligt men med en underton av vrede om moderns olyckliga äktenskap med en man hon var rädd för, om hennes hårda fabriksarbete, om hennes åldrande och tilltagande kroppsliga svaghet som gör att hon inte längre kan bo kvar i sitt hem. Hon hamnar på ett ”vanligt” äldrevårdshem i den avindustrialiserade nordöstra delen av Frankrike. Har du gott om pengar kan du förstås i Frankrike som i Sverige få bra äldrevård. Flytten till äldrevårdshemmet blir en chock. En ensamhetens öken, sammanföst med människor hon inte känner. Mamman upplever starkt sin förlust av frihet.
ERIBON REFERERAR hela tiden till vad olika författare skrivet om åldrandet; Simone de Beauvoir, Michel Foucault, Louis Athusser, Annie Ernaux med flera och betonar avhumaniseringen av människan i denna typ av vård. Personalen är underbemannad och sliter för låga löner. Duscha får modern göra en gång i veckan. Modern upplever att äldrevården är en fortsättning på hennes fabriksjobb; några andra bestämmer tiderna och dagens gång. Eribons mor dog efter sju veckor.
Det Eribon skriver om sin mor berör mig. Det visar att klassamhället sträcker sig ända in i döden. De olika filosofer han tar upp och deras tankar om åldrandet berör mig mindre. De är säkert mer intressanta för den läsare som är mer filosofiskt skolad än jag.
Recensent: Malena Rydberg
Uppror
Hans Falk Ekström och Garay 2022.
HANS FALK HAR skrivit en bok om sin tid i SKP under 70-talet. En historia som vi som var med vet slutade i lite vissen upplösning. Sorgligt nog, tycker jag, gick vårt parti under i ett vettlöst tumult av sekterism, där, när den gamla ledningen lämnat, den ena strömningen blev värre än den andra. Falks bok erbjuder inga djupa tankar, inga analyser av vad som skedde, men ger en på flera nivåer, bra bild av det. Alltifrån kaderpolitik, uteslutningar av fackliga ledare, borgfredspolitik, baltfascister som skrev i Gnistan och CIA-analyser av Sovjet och krigsfaran. Över det hela svävar den sekteristiska anda som gjorde att partiet slog sönder det fackliga arbetet, ställde sig vid sidan av Chilesolidariteten, Spanien-frågan och anti-apartheidkampen i Sydafrika samt slaviskt följde den kinesiska linjen (även under Deng Xiaoping).
DET ÄR LÄTT ATT känna igen sig i Falks berättelse från de där åren. Den är bra skriven, berättelsen är intressant, lätt att läsa, en fin blandning av det privata och partilivet. Det går dock att invända mot titeln. Det enda uppror som ägde rum de åren skedde inom partiet.
Falk beskriver det här konkret; gamla vänner, kamrater ställs mot varandra och en uppgivenhet förlamar partiarbetet. Kanske har han Dag Solstads gymnasielärare i bakhuvudet: ”ett kommunistiskt parti skall man akta sig för”.
Själv minns jag CH Hermansson berättade om John Takmans begravning: ”Så reste sig en gubbe där också och deklarerade att det ännu återstår för den svenska arbetarklassen att bygga ett verkligt kommunistiskt parti”. Så skrattade Hermansson. Och där kan vi väl stå och trampa och kivas om vad det betyder, men även historieskrivningen är en klasskamp och om inte vi kan formulera den så gör andra det åt oss.
SÅ VANDRAR FALK vidare, ut ur partiet, ut i det kapitalistiska samhället för att avsluta den parentes han levt inom, som en god demokrat, antar jag.
Med sin bok delger han oss sina erfarenheter, där finns en del att lära av. För om vi skall bygga en revolutionär rörelse igen, är det erfarenheter från de föregående vi behöver värdera och hämta kunskap ifrån.
Recensent: Lennart Rahm
Kurt Gödel – Mot förnuftets gränser
Stephen Budiansky
Fri Tanke Förlag 2023
I DEN AMERIKANSKE vetenskapsjournalisten Stephen Budianskys samvetsgrant genomlysta biografi Mot förnuftets gränser (Fri Tanke, 2023) får läsaren slå följe med den egensinnige och på flera sätt tragiske matematikern Kurt Gödel från hans vagga i tjeckiska Brno till hans sista hjärtslitande timmar i Princeton, USA.
Vid sidan av sina banbrytande ofullständighetssatser lämnade Gödel även viktiga bidrag till fenomenologin, till relativitetsteorierna och till den platonska rationalismens utveckling. Han konstruerade nya Gudsbevis, försökte belägga tidens ickeexistens och lät sig trollbindas av den tyske mångsysslaren Gottfried Wilhelm Leibniz (1646-1716) och dennes idevärld. ”Det finns ingenting som inträffar utan anledning”, betygade Gödel i sin mentors efterföljd. Den hållningen kan ses som ett uttryck för extrem rationalism, påpekar Budiansky, men den ”bäddade samtidigt för ren och skär paranoia”.
DETALJERADE skildringar av Princeton och av häxkitteln Wien, där Gödel bodde i halvtannat decennium före USA-flytten, men också av det politiska schackrandet i Österrike åren före Anschluss är några av de många förtjänsterna i Budianskys rikt fasetterade studie. Den kunskap och pedagogiska briljans med vilken Gödels matematiska fermitet avtäcks är en annan.
I LÄNGRE PERIODER uppehöll sig Gödel innanför normalitetens gränser och skattades högt av sina vänner och kollegor men från och till passerade han gränslinjerna. Redan i unga år fruktade han att bli gasförgiftad, i synnerhet av kolmonoxid, och som vuxen att matförgiftas. Gödels äkta hälft Adele fungerade tidvis i veckor och månader som avsmakare och mänsklig giftdetektor; hon torde i kritiska lägen ha räddat sin man från självsvält. Efterhand blev Gödels födointag allt märkligare – dagligen ett hekto smör, fem ägg, okryddade pureer avsedda för spädbarn och äggtoddy.
VÅREN 1974 drabbades Gödel av urinstämma men vägrade att låta sig prostata-opereras och tvingades leva med en kateter de tre-fyra sista åren. Hans förföljelseideer växte sig under dessa hemsökelsernas och prövningarnas år bara starkare och starkare. Han trodde sig grundligt inkompetent, misstänkte att universitetsledningen skulle avskeda honom, inbillade sig att hans läkare ljög och ville honom allt ont, vidare att den äldre brodern Rudi var ute efter Adele – samt att ljusskygga element injicerade honom i sömnen nattetid. Det har sagts att han blev oförmögen att höja sig över sin paranoias inre logik.
DET HAR DEFINITIVT varit krävande men, för att tala med sin nära vän Albert Einstein, också ett sant ”privilegium” att lära känna Kurt Gödel med Budiansky som respektfull och ansvarsmedveten ciceron.
Recensent: Mats Parner
Practicing the good
Keti Chukrov
Practicing the good Keti Chukrov Eflux Architecture, 2020.
TÄNK OM DEN västerländska vänsterns missnöje med Sovjetunionen inte berodde på för lite, utan för mycket, socialism? Detta provokativa antagande är utgångspunkten för filosofen Keti Chukrovs Practicing the Good. Enligt Chukrov präglas samtida antikapitalistisk teori, i synnerhet västmarxism och poststrukturalism, av en omedvetenhet om i vilken mån kapitalistiska förhållanden betingar människornas uppfattningar om allt omkring dem, inklusive deras egna begär. Den påvra materiella kultur och behovsstyrda ordning som följer av en planerad ekonomi framstår som frånstötande och förtryckande för en västerländsk vänster som ser begärstillfredsställelse, inte socialismen, som frigörelsens mål och mening. Denna attityd till realsocialismen använder Chukrov för att förklara den samtida vänsterns oförmåga att föreställa sig alternativ till kapitalismen.
FÖR CHUKROV VAR den sovjetiska socialismen, trots alla sina brister, både en mer avancerad samhällsform än kapitalismen och ett tydligt alternativ till denna. I likhet med de resonemang Boris Groys för i The Communist Postscript menar Chukrov att vår kapitalistiska samtid, inklusive dess invånares säregna begär, kan förstås utanför kapitalismen: från den sovjetiska socialismens ståndpunkt, eftersom begrepp som begär, frihet och sexualitet antar nya betydelser i en socialistisk ekonomi.
Denna argumentation förs fram på en vild resa genom allt från Volosjinovs kritik av freudianismen, till förståelsen av sexualitet i Platonovs romaner och av begär i sovjetisk B-film, till de etiska och politiska hållningar som möjliggörs av Evald Iljenkovs marxistiska filosofi. Boken kan tjäna som en rätt god möjlig ingång för den som är intresserad av någon av dessa företeelser.
OAKTAT ATT CHUKROV kan kritiseras för att ensidigt fokusera på positiva aspekter av sovjetisk kultur är hennes bok läsvärd för var och en som intresserar sig för socialismen som historisk företeelse och som politisk möjlighet.
Recensent: Johannes Malmgren
Artikel publicerad 15 december, 2023.