Folkmord, var det här! Ammar Makboul
Tesla och IF Metalls dubbelspel Mikael Nyberg
Kissingers testamente Hans Isaksson
Åtal för kemvapen I syrien Mai Greitz
Värdet av pengar Erik Lindman Mata
Islamofobisk opportunism Fredrik Lindblå
Transkriget, eller slutet på det
Det är tid att sluta fred. Radikalfeminism och transrörelse, hand i hand, axel mot axel.
Ingen inkluderande feminism är eller har varit enkel. Vi kommer att fortsätta föra teoretiska diskussioner om vad genus, könsidentitet och kön innebär. Men, vi har ett val. Ska vi fokusera på skillnader eller lägga ned samma arbete och energi på att hitta mötespunkter? Kvinnor och transpersoner utsätts för hot och hat främst av män, vi exploateras och diskrimineras av en patriarkal och kapitalistisk ordning. Inget hindrar radikalfeminister från att hålla fast vid ståndpunkter om sexköpslagen (= positivt), surrogatmödraskap (= negativt) och samtidigt vara transallierade. ©Det går att erkänna medicinska sanningar om att biologiskt kön påverkar frågor som reproduktion och hälsa, och ändå inkludera transkvinnor i vården. Det går att kämpa för nödvändiga separatistiska rum, samtidigt som transpersoner ska vara välkomna – OCH göra undantag när det är uppenbart att ett välkomnande i vissa uppenbara fall skulle hota kvinnors säkerhet (läs fängelser).
För det är viktigt att vi håller ihop nu. Den klimatförnekande, transfobiska och sexistiska högern enar sig och växer sig allt starkare, världen över. Den behöver vi bekämpa som allierade, hand i hand.
Roya Hakimnia
Folkmord, var det här!
I skrivande stund har det gått två månader sedan attackerna den 7/10. För medierna och regeringen här hemma är det som om det inte existerade någon tidsrymd före eller efter den 7/10.
Israels militär har klippt ihop en film med scener från 7/10, filmen visas för väl utvalda opinionsbildare och makthavare. Den brittiske journalisten Owen Jones har sett filmen och analyserar den i sin YouTubekanal. Jones menar att även om det är otvetydigt att terrorbrott har begåtts så finns det flera frågetecken kring olika påståenden som görs i den uppenbara propagandafilmen.
För palestinierna har varje dag varit som ett 7/10 – i 60 dagar.
Oberoende experter i internationell rätt och mänskliga rättigheter hävdar att ett folkmord utspelar sig inför våra ögon och att de medier samt politiker som deltar i den avhumanisering och demonisering av palestinierna som nu pågår, gör sig medskyldiga till brott mot mänskligheten.
För den som tröttnat på rundgången i den undermåliga svenska nyhetsrapporteringen och är nyfiken på de palestinska röster som aldrig får komma till tals där kan jag rekommendera den engelska versionen av Al-Jazeera, och Electronic Intifada. Jag kan också tipsa om röster inifrån Gaza på Instagram såsom motaz_azaiza, byplestia, eid_yara, iampalipina och afafpall_.
Ammar Makboul
Tesla och IF Metalls dubbelspel
I sex år förhandlade IF Metall med Tesla om kollektivavtal. Utan resultat. I oktober utlyste facket strejk och blockad. Flera förbund har slutit upp.
Det är en viktig strid. Om Elon Musk, bilkoncernens ägare, får som han vill kommer förslumningen av den svenska marknaden för arbetskraft att skjuta ny fart. Företrädare för Svenskt Näringsliv ser möjligheter att ytterligare försvaga fackens ställningar. De kräver inskränkningar av rätten till sympatiåtgärder.
Den stridbarhet IF Metall plötsligt visar upp kan förvåna. Förbundet har inte gjort sig känt som en militant företrädare för arbetarklassen. Tvärtom har organisationen varit drivande inom LO för att dämpa lönekrav, inskränka strejkrätten och försvaga anställningstryggheten.
Men det finns logik i dubbelheten.
Ledningarna för IF Metall och andra LO-förbund fruktar med viss rätt att förlora sina ställningar. Den svenska modellen, det klassamarbete som institutionaliserades genom Saltsjöbadsavtalet och socialdemokratins övertagande av statsledningen, är sedan länge i upplösning. Kapitalägarna har sagt upp kontraktet och i årtionden flyttat fram sina positioner på arbetsplatserna. De välorganiserade och stridserfarna arbetarkollektiv som på 1930-talet gav LO dess styrka finns inte längre. Färre söker medlemskap och facken är sårbara för politiska attacker. Från Sverigedemokraterna och andra partier kommer framstötar om att förstatliga a-kassan, vilket skulle påskynda medlemsflykten.
Svaret från IF Metall och andra förbund är att göra sig attraktiva för företagsledarna och politikerna. Med samarbetsvilja hoppas de fackliga ledarna säkra sina platser vid förhandlingsbordet.
När det inte hjälper kan samma ledare, som i fallet Tesla, blåsa till strid.
På kort sikt kan den dubbla strategin försvara de fackliga ställningarna. Men önskan att, som det heter, modernisera kollektivavtal och arbetsrätt fjärmar dessa organisationer från arbetarkollektiven. Och då blir det allt svårare att mobilisera medlemmar och sympatisörer till kamp när facket ställs åt sidan. Vi ser redan oroande tecken i Teslastriden.
Mot Elon Musk är IF Metall värt allt stöd. Men utan arbetare i rörelsen blir det ingen arbetarrörelse.
Mikael Nyberg
Kissingers testamente
Den forntida kinesiska författaren Szuma Chien sade som bekant: ”Att dö för folket väger tyngre än Taiberget. Men att arbeta för fascisterna och dö för exploatörerna och förtryckarna väger lättare än en fjäder.” Henry Kissinger dog inte för de exploatörer och fascister han så©länge verkat för. Vi började nästan tro att han inte skulle dö alls. Men så kom 29 november 2023.
I EN INTERVJU en månad före sin bortgång fick Kissinger en sista chans att kritiskt granska sin 80-åriga verksamhet i USA-imperialismens tjänst; först i armen och minst 20 år inom akademin, därefter som nationell säkerhetsrådgivare för USA:s republikanska president från 1969 till 1975. Parallellt med detta var han också Nixon/Ford-administrationernas utrikesminister från 1973 till 1977. Sedan startade han ett eget konsultbolag, Kissinger Associates, och arbetade på frilansbasis för såväl nya republikanska presidenter som europeiska finans- och industrimän. Han gav råd till dem som just hade råd att anlita honom, och blev mycket rik på det.
OM MAN FRÅN VÅR horisont i dag skulle välja att beskriva Kissinger som USA:s Carl Bildt (eller Göran Persson) skulle dessa herrar, som åtminstone inte är mindre fåfänga än sin idol, säkert bli mycket nöjda, men sannolikt inte alltid begripa att man drev med dem. Man kan förmoda att deras beundran för Kissinger knappast var helt ömsesidig. Kissinger hade nämligen redan före deras tid hämtat sin inspiration från annat håll – från sin barndoms Europa, varifrån han som 15-åring måst fly undan nazismen.
EFTER NAPOLEONS FALL 1814 hade europeiska diplomater samlats i Wien med uppgiften att restaurera och konservera sin makt efter den för reaktionen skrämmande Franska revolutionen, Napoleonkrigen och upplösning av det Heliga Romerska riket. Freden de förmedlade varade fram till första världskriget och överlevde till och med stormakternas broderliga styckmord av Afrikas territorium och rikedomar vid slutet av 1800-talet.
1957 SKREV DEN duktige akademikern Kissinger avhandlingen A World Restored, för att förstå och förklara denna period. En tid då Europa gick från politiskt kaos till en balanserad fred, som varade i nästan hundra år. Det var långt innan han blev utrikesminister och skandalös (men inte oväntad) vinnare av halva Nobels fredspris, trots två års folkmörderiska och delvis hemliga, bombningar av Kambodja, och med Vietnamkriget ännu i full gång. För att inte tala om att han hade ytterligare färska krigsförbrytelser i Vietnam, Bangladesh, Chile, Cypern och Östtimor, med mera, i bagaget.
KISSINGER HÄVDADE att en världsordning som accepterades av stormakterna var ”legitim”. Den legitimitet som här åsyftas ska inte förväxlas med rättvisa, demokrati, frihet, rätt börd hos statsöverhuvudet eller att hen var av Guds nåde. Legitimitet hos Kissinger betyder inte mer än att det finns en internationell överenskommelse om genomförbara arrangemang och tillämpbara metoder i utrikespolitiken. Den stat eller grupp av stater som vägrar att foga sig i sådan ordning (ett nyckelord för Kissinger) betraktas som revolutionära med modern terminologi som skurkstater.
MEN HUR TOG DÅ Doktor Kissinger vara på sitt sista tillfälle till självkritik vid intervjun 18/10? Självkritik kan naturligtvis vara något främmande för en 100-åring. Men Kissinger sade sig alltjämt vara engagerad i frågor som är ”viktiga och där jag kan göra en liten insats”. Till sådana hör Israels senaste överfall på, och invasion av, Gaza vilken då hade pågått i elva dagar efter Hamas överraskande anfall på ockupanterna den sjunde oktober 2023.
HUR SÅG 100-åringens recept ut för en slutlig lösning på Palestinafrågan – som kunde kallas Israelfrågan (eller rent av USA-frågan eftersom den sedan 1948 berör vad som i många avseenden blivit USA:s 52:a stat)? Liksom intervjuaren från USA-sajten Politico betraktade Kissinger inte frågan utifrån israelers eller palestiniers intressen, inte utifrån ockupationsmaktens Israels formella ”rätt” att ”försvara sig” och inte ens som humanitär fråga. Det enda viktiga var hur USA nu, och efter en eventuell framtida ”fred”, bäst ska agera för att behålla sitt inflytande i regionen.
KISSINGER var avskyvärd, men upplysande. Han hycklade ingen medkänsla, varken med drabbade palestinier eller judar. Vad gäller de senare har han en gång (under fredsförhandlingarna 1973) sagt att amerikanska judar och israeler är ”lika avskyvärda som vietnameserna”, att ”om det inte vore för min otur (att födas som jude) skulle jag vara antisemit” och att ”alla människor, som har blivit förföljda i två tusen år, måste göra något fel”. Och om palestinier tiger Kissinger helst.
KISSINGER HAR, till skillnad från de flesta svenska kommentatorer, noterat att ockupanterna vid det här laget redan olagligen har lagt beslag på det mesta av territoriet mellan Medelhavet och Jordanfloden. Förhandlingarna ger inget. FN vill Israel inte höra talas om. En tvåstatslösning blir det därför aldrig, om den någonsin varit möjlig. Den palestinska stat med säte på Jordans västra strand, som Sverige och många regeringar utanför Västblocket har erkänt, tyckte Kissinger att man borde överlämna till Jordanien. Och krossar man Gaza och driver de överlevande invånare på flykt genom ytterligare en Nakba så finns inget Palestina kvar att bråka om – väl?
KISSINGER HAR under decennier varit inflytelserik vid utformandet av USA- imperialimens internationella politik. Oberoende om politiken gällde att sluta eller bryta allianser, att börja krig eller sluta fred utformades den i Vita Huset som ett lagarbete. Hans ”icke-ideologiska” linje gjorde samma anspråk på att vara ”den enda vägen” som högerpolitiker vid makten ofta brukar anse sig beträda – men oavsett om administrationen kallar sig moraliserande och altruistisk (som under Kennedy eller Carter) eller öppet sätter ”America First” som under Trump, så kokar dess världspolitik i längden ner till vad liberalen Bill Clinton sade: Det handlar om att med alla (även militära) medel göra världen säker för den marknadsekonomi där USA ännu en liten tid är dirigent.
Hans Isaksson
Åtal för kemvapen I syrien
När vi lever i tider av olika internationella brott mot mänskligheten så kan kanske en möjlig ljusglimt vara att ett åtal och en arresteringsorder har utfärdats mot president Bashar al-Assad, hans bror Maher, samt generalerna Ghassan Abbas och Bassam al-Hassan. Det handlar om krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten efter saringasattackerna i Syrien. Ett problem med det här är att det är ett enskilt lands nationella åklagare som har utfärdat ordern – närmare bestämt Frankrike. Det är alltså ett enskilt land som åtalar en sittande president i ett annat land.
Som de flesta säkert är medvetna om skyddas i regel sittande statschefer av immunitet.
Men, och detta är ett intressant men, det finns en stark internationell konsensus kring att användning av kemvapen är någonting så synnerligen förkastligt att det kan föranleda undantag från denna regel.
Endast ett fåtal länder i världen har valt att inte ansluta sig till kemvapenkonventionen (CWC). Antingen helt eller delvis. Bland de länder som inte har anslutit sig finns Nordkorea, Sydsudan, Egypten och Israel. Och så Syrien förstås.
Det har tidigare funnits diskussioner om att inrätta en tribunal om kemiska vapen. Nu verkar det intresset ha vaknat till liv igen och för det har vi bland annat många syriska människorättsorganisationers gedigna arbete att tacka. Via en tribunal, som skulle få sitt mandat via FN, skulle man kunna kringgå immuniteten genom att ge mandat att åtala. Även den internationella brottmålsdomstolen i Haag, ICC, skulle kunna åtala via mandat – men Syrien har inte ratificerat Romstadgan. Och så finns ju FN:s säkerhetsråd – men där har Ryssland och Kina möjlighet att blockera alla möjligheter.
Den syriska regimen har hundratals kemvapenattacker mot civilbefolkningen på sitt samvete. Det är väldigt många brottsoffer som överlevt och är svårt traumatiserade. För dem skulle det vara en upprättelse, om än så liten, om åtalet fick framgång.
Mai Greitz
Värdet av pengar
Podcasten som format har haft en osannolik utveckling. I takt med att nästan all den tidigare, linjära mediaproduktionen ersätts eller kompletteras av olika strömningslösningar och appar, så fortsätter vi se den ena podden efter den andra. Men i det här överflödet finns en likritning. För visserligen har nu varje större tidning en politikpodd, men deras innehåll är lika enkelspårigt och ytligt som tidningarnas. Vi har en mängd poddar som reflekterar över olika sociala företeelser, men alltför många betraktar samhället från samma trygga, status quo-marinerade position i samhället.
De vänsterpräglade poddarna som finns fyller alltså en viktig roll som motvikt till mittfåran.
Dels finns appen Radio Noden, ”en plattform för publicering av samhällskritiska podcasts” som samlar en mängd olika projekt, bland annat Apans anatomi, från tidskriften Brand. Även förbundet Allt åt alla producerar en mängd olika viktiga program, som går att lyssna på via Radio Noden. Inte minst fyller podcasten Värdet av pengar en viktig roll. Där betraktar man inflationen, arbetslösheten och banksektorn, bland mycket annat, både ur ett klassiskt perspektiv, för att förstå det som händer, och ur ett alternativt perspektiv, för att kunna erbjuda lösningar på det rådande. Det senaste avsnittet, som handlar om Bidenomics, är inte minst viktigt utifrån frågan om statliga investeringars förhållande till klimatpolitiken.
Erik Lindman Mata
Islamofobisk opportunism
ISLAMOFOBISK OPPORTUNISM Under SD:s landsdagar i slutet av november pläderade Jimmie Åkesson för ett stopp för moskebyggen. Han menade rent av att man bör riva befintliga moskeer och rensa stadsbilden från islamiska symboler. För att legitimera de här förslagen ställer han olika grupper mot varandra. Men när Åkesson cyniskt använder antisemitism och homofobi som slagträn i sitt hetstal så begriper var och en att det är hatet mot muslimer som driver honom, och inte någon oro för judars eller HBTQI- personers situation.
Innan talet, men efter Hamas attack den 7 oktober, hade moskeer attackerats i bland annat Umeå, Linköping, Göteborg och Stockholm. Drygt en vecka efter Åkessons tal vandaliseras en muslimsk begravningsplats på Kvibergs kyrkogård i Göteborg. Dådet fick inga stora rubriker.
Fler politiska angrepp riktade mot muslimer har förekommit. Opinionsbildaren Magnus Ranstorp har lyft Frankrike som ett föregångsland gällande att skapa lagrum för nedstängning av moskeer, Liberalerna har tagit upp slöjförbud på agendan, och högertankesmedjan Timbro har öppnat för att ta inspiration av Tyskland, Frankrike och Österrike där moskeer har stängts och imamer har utvisats. Övervakning av muslimer har förespråkats från flera håll, en uppgift som Myndigheten förpsykologiskt försvar har tagit på sig.
Med situationen i Gaza har det globala nords politiska ledarskap ställt sig bakom Israels ledare när de flagrant avhumaniserar det palestinska folket. Den utbredda islamofobi som existerar i stora skikt av den vita svenska befolkningen är ett eko av denna avhumanisering. Den får också©ytterligare bränsle av en politisk elit som är djupt insyltad med israeliska ekonomiska och politiska intressen – utöver att även denna elit helt enkelt är islamofobisk.
I det begreppspapper om islamofobi som Amanj Aziz (från INSAN – Institutet för samhällsanalys) släppte i november definieras begreppet som ”en form av rasism som angriper muslimitet eller förmodad muslimitet”. Till stor del kan misstänkliggörandet av den pro-palestinska rörelsen, och det ständiga kravet på fördömanden och avståndstaganden, grunda sig i en sådan förmodad muslimitet. En muslimsk ”miljö” är enligt islamofobisk logik per definition alltid potentiellt extrem, eftersom islam sedan urminnes tider representerat eurocentrismens motpol.
Aziz har med sin publikation bidragit till en mer nyanserad och funktionell definition av islamofobibegreppet, något som är nödvändigt i ett för muslimer alltmer hotfullt samhällsklimat.
Publikationen är också nyttig i händerna på en vänster som alltjämt riskerar att alienera progressiva muslimer genom en styvmoderlig behandling av islamofobi som fenomen.
Fredrik Lindblå
Artikel publicerad 15 december, 2023.