Det här skriver jag till dig och mig som lever i besynnerliga tider.

Ödesåren, har de kallats.

Åren då varje månad markerar ett nytt värmerekord.

Åren då klimatlarmens skoningslösa regelbundenhet dövar våra öron.

Åren då militära konflikter och populism ständigt stjäl rampljuset.

Åren då vi stressar oss alldeles söndriga för att gynna tillväxten och slippa tänka.

Slippa tänka på att det går in i helsike fel och att vi gör för lite. Att makten framför allt gör för lite. Att även vi gör för lite. Fast andra mest. Och du och jag.

Jag skriver för att berätta vad jag tycker vi ska göra. En handlingsplan. Ett förhållningssätt, framför allt. En riktning. Jag föreslår att vi tar oss an vår personliga klimatomställning som en konstnärlig process. Men först ska vi reda ut vilka du och jag är. Först jag.

Jag

är en person som annars skriver dramatik. Jag föddes i början av 90-talet. En medelklassunge ur Mälardalens mylla. Jag tillhör den sällsamma kategori av jordefolk som är fullkomligt befriad från strukturell diskriminering. Jag har 0,0 naturvetenskapliga högskolepoäng. Mina mest formbara år sammanföll med brytpunkten där framtiden upphörde att vara löftesrik. Jag är ofta förtvivlad över klimatkrisen. Jag är bra på konstnärliga processer.

Du

är en läsare av denna text. Du är liksom jag en del av senmoderniteten. Vad klimatkrisen anbelangar är din vanligaste känsla troligen maktlöshet. Ditt ekologiska fotavtryck är stort, liksom dina grannars. Kanske upplever du att berättelsen om nutidsmänniskan är märkt av oöverskådlig förlust och att framtiden är trasig. Kanske anar du bara detta i form av en doft. ¹

Med den här essän vill jag motivera dig att börja röra på dig. Det är inte ett ställningstagande i debatten om individens vs. kollektivets ansvar. Jag intresserar mig heller inte för skiljelinjerna mellan konsumenter och producenter eller politiker och medborgare. Inte här och inte nu. Det enda jag önskar för stunden är att du ska fatta ett beslut.

Innan jag kommer in på den konstnärliga processen vill jag framlägga tre nej och ett ja. De tre nej:en utgörs av de villfarelser som direkt och indirekt hämmar vår framåtrörelse. Ja:et handlar om fantasi som inte är detsamma som villfarelse utan en bra grej.

Nej 1: Grön tillväxt

Den här texten utgår från att grön tillväxt – att vi kommer kunna fortsätta som idag men med gröna energikällor – är en illusion och omöjlighet. Akademiskt betraktat är detta inte särskilt kontroversiellt längre. För mig i dag är det en visshet bortom tvivel, men det tog sin tid att landa i. Tidigare förstod jag inte vilken bisarr volym av investeringar, innovationer och (bristfälliga) råvaror som krävs för att möjliggöra omställningen.² Människan är otroligt uppfinningsrik, men tidsskalan sviker oss. Vi kommer inte bota cancer innan året är slut. Vi kommer inte bygga en civilisation på Mars före 2030. Vi är jätteduktiga. Men vi har inte tid.

Med de åtta raderna kommer jag inte övertyga någon, men jag hänvisar särskilt till Kapitalismens slut, där ekonomijournalisten Ulrike Herrmann metodiskt avhandlar både tillväxtens nödvändighet och (fortsatta) omöjlighet.³ Varför utgår då alla regeringar från att grön tillväxt är möjlig? Svaret är att tillväxten inte går att separera från vårt ekonomiska system. Växer inte ekonomin fungerar inte kapitalismen. Ekonomin får inte stagnera. Att då agera utifrån att grön tillväxt är en illusion är politiskt självmord i dag. Det är inte fråga om någon gigantisk konspiration. Det är ett val mellan luftslott och suicid.

Nej 2: (Felaktiga) föreställningar om skala

Skala är svårt. Enligt Amitav Ghosh, författare till Den stora galenskapen, är vi illa rustade för att begripa magnituden av de kriser som i dag sköljer över oss.⁴ Det ligger i vårt litteraturarv. Under 1800-talet fick ett tidigare litteraturideal som rymde återberättandet av stora och “häpnadsväckande tilldragelser” ge vika för en litteratur som har sin utgångspunkt i vad huvudpersonerna kan iaktta.⁵ Det har bidragit till en världssyn där det enda som är riktigt sannolikt är det vi, de enskilda karaktärerna, kan observera. Klimatomställningen som konstnärlig process handlar mycket om just uppskalning. Förhållningssättet motsätter sig alla former av “duttande”. Detta är en känslig fråga. Vi har kommit att gilla en sorts “många bäckar små”-syn på individuella klimatinsatser. Mindre insatser kan göra stor skillnad! Små steg är också steg!

Det duger inte. “Många bäckar små” måste pensioneras som doktrin för klimatarbetet. Dess idkare utför goda handlingar, men handlingar kan vara goda och hopplöst otillräckliga på samma gång. Det vanskliga är att det knappt går att vara “tillräcklig” i det rika väst i dag. Inom tjugofem år måste vi ner på en utsläppsnivå motsvarande 1 ton CO2 per capita och år, kanske så lågt som 0,7 ton.⁶ Denna mängd fylls i dag helt och hållet upp av offentlig konsumtion (det våra skattepengar går till!)⁷ Så även om vi är alldeles vidunderligt klimatduktiga kommer de flesta av oss inte i närheten av en hållbar livsstil.

Här någonstans griper vissa tag i följande trösterika maxim:

Nej 3: “Lika bra att människan dör ut”

Särskilt i min egen generation yttras denna ståndpunkt så ofta att den måste avhandlas. Och visst, den beska smaken av maktlöshet kräver sin sötsura allmängodskaramell. Jag vägrar dock hålla med. Jag älskar människor. Människor ger mig puls och fjärilar och stora ögon. Men framför allt vill jag inskärpa att synsättet är djupt problematiskt. Det är, som Magnus Linton poängterar, felaktigt att säga att mänskligheten har orsakat klimatförändringarna.⁸ Bara den rikare delen kan betraktas som verkligt ansvarig. Att påstå att mänsklighetens utplånande är välförtjänt är att avkunna dom över miljardtals människor vars ekologiska fotavtryck aldrig närmat sig ohållbara nivåer. Inget ger oss den rätten.

Men har inte alla människor samma inneboende förstörelsepotential och hagalenskap som manifesterar sig så fort de ekonomiska medlen tillåter? Nej, även detta är ett eurocentriskt felslut. David Graeber och David Wengrow visar övertygande i hyllade The Dawn of Everything, hur människor i alla tider varit ett politiskt kreativt djur som levt långa perioder i distinkt olika system, ibland rentav skiftat system mellan olika säsonger.⁹ Att vi skulle landa i detta låsta upplägg med nationer och global kapitalism var aldrig oundvikligt, även om modernitetens historiker ofta utgått från just detta.¹⁰ Och att få systemet så dominerande skedde inte naturligt, utan krävde våld och grymhet i oöverskådliga mängder.¹¹ Över huvud taget bör vi betrakta med misstänksamhet de “sanningar” om oss själva som moderniteten fordrar att vi tror på. Att det är mänsklig natur att alltid vilja växa materiellt och ha mer och mer är en sådan sanning. Också den att människan är i grunden ond. Tyvärr är det nog så fasansfullt prekärt som att människan varken är ond eller god.

Ja 1: Mörka fantasier

Slutligen vill jag tala om fantasins nödvändighet, både för ljusa och mörka visioner. Jonathan Jeppsson kom nyligen ut med boken Mot kollapsens hjärta, där han framhåller att vi bör oroa oss mer för den systemkollaps som uppvärmningen lär orsaka än för uppvärmningen i sig. Det finns goda skäl att tro, menar Jeppsson, att kollapsen kan ske så tidigt som 2040.¹² Boken har fått ett blandat mottagande. Jonas Gren menar att ett sånt påstående fordrar en “katedral av argument och bevis” , men att Jeppsson grundar hela boken på en enskild studie. Gren tar sig också friheten att rådfråga klimatvetenskapsgurun Johan Rockström, som visar sig inte lägga någon större vikt vid nämnda studie.¹³ Det som dock intresserar mig mest med Jeppssons bok är att hans resonemang bottnar i en form av förnuft som vetenskapen inte riktigt kan inbegripa.

Vi vet att idén om evig tillväxt på en ändlig planet strider mot all logik.

Vi vet att vi globalt har levt över våra resurser varje år i över femtio år.¹⁴

Vi vet att nio planetära system kan nå sina tröskelpunkter i närtid.¹⁵

Vi har ideligen sett hur skört systemet är och att små rubbningar kan få stora konsekvenser.

Det är knappast oförnuftigt att slå ett slag för den allmänmänskliga, sensmoraliska visdom som går att finna i fabler och som Dougald Hine sammanfattar som “det går tills det inte går”?¹⁶ Doften är den av annalkande katastrof. Vetenskapliga studier kan dock aldrig omfatta den kolossala mängd faktorer, planetära som mänskliga, som samverkar vid varje tiondels grad uppvärmning.

Här behövs fantasin. Fantasi klingar olyckligt av “hittepå”, men är knappast kunskapens motsats. I sitt bidrag till antologin Klimat och moral drar Jenny Andersson och Erik Westholm en moralfilosofisk parallell mellan fantasi och ansvar. Vi behöver använda vår fantasi till att “se alla möjliga konsekvenser av vårt handlande”.¹⁷ Framtiden angår oss eftersom den präglas av det vi gör i nuet. “Eftersom vi är ansvariga för våra barn och deras barn får vi inte låta bli att utveckla kunskap om och förståelse för framtiden”.¹⁸ Andersson och Westholm är väluppfostrade. De formulerar sig varsamt när de väver samman barnen, klimatet och moralen. Men andemeningen är handgriplig nog. Om vi som föräldrar och medmänniskor vill värna om våra barns framtid kan vi inte bemöta klimatkrisen kisande och på avstånd. Riskerna är för stora, konsekvenserna för ohyggliga. Och eftersom jag inte är lika väluppfostrad som Andersson och Westholm tänker jag utslunga att nuvarande nivå av fantasilöshet och ignorans, på alla vettiga moraliska grunder, är att betrakta som brottslig.

Ja, jag beskyller just dig för brottslig ignorans.

Men också mig själv.

Det må vara system som sätter oss i rörelse.

(Och underlåter att)

Men gropen grävdes med våra spadar.

Status quo är varken möjligt eller försvarbart. “Många bäckar små”-duttandet är detsamma som att stå stilla. Vi måste börja röra på oss. Det var aldrig okej att inte.

Den konstnärliga processen

Vi ska påbörja en konstnärlig process. För mig ser en vanlig sådan ut så här:

Först behöver jag en vision för vad jag vill se på teaterscenen. Därefter måste jag avsätta ordentligt med tid för skrivprocessen. Väl vid skrivbordet kommer det antagligen krävas research för att sätta mig in i föreställningens tematik. När jag så börjar skriva kommer formuleringarna av varje replik guidas av idealet att inte låta som tusen andra dramatiker – jag kommer eftersträva originalitet. Jag vill också utmana publiken och erbjuda någon form av motstånd mot den rådande hegemonin. Längre fram i tiden börjar jag bli redo för ett yttre öga, ett idéutbyte som kanske innebär att en kollega läser manuset. Då och då kommer jag känna att det jag skriver är erbarmligt dåligt och någonstans drabbas jag sannolikt av ett sammanbrott där jag helt tappar tron på texten. Denna svacka går ut över hela min tillvaro och jag påminns om att konstnärslivet också är förskräckligt jobbigt ibland. Tar jag mig igenom krisen så möts jag förhoppningsvis av en första känsla av klarsyn. En angenäm insikt om vad jag faktiskt håller på med. Och så börjar allt om, och fortsätter, och både och. Kanske uppdateras visionen, mer tid avsätts, mer research genomförs. Scener gallras bort och nya kommer till.

Det vakna ögat har nu registrerat fetstilsmarkeringar av processens nyckelkoncept, vilka jag nedan avhandlar i relation till klimatomställningen.

Vision

Visionen är bedrägligast, så det är bra att den är först. Dougald Hine gör en värdefull distinktion mellan att betrakta klimatomställningen som en “highway” eller som en serie “small paths”.¹⁹ Tar vi motorvägen vet vi vart vi ska. Beslutsfattare gillar motorvägar. Men en vision kan också vara en bild av ett undersökande. En äventyrsfärd. På små och slingrande stigar. En sådan vision behöver klimatomställningen. Moderniteten lägger fram fallgropar här, vilka Vanessa Machado de Oliveira synliggör. Att vi förväntar oss ett tydligt svar på frågan “Vad, om inte moderniteten?” är för att vi har lärt oss tänka enligt modernitetens egen logik.²⁰ Men sådana krav kan vi inte ställa. Vi kan inte tänka oss ur moderniteten.

Moderniteten vill också lura oss att omställningen mest kommer innebära en lång rad uppoffringar. Och visst, moderniteten har skapat en form av välstånd som ingen före industrialismen hade kunnat föreställa sig. Men moderniteten är också djup ojämlik. Tillväxtens nödvändighet gör också att obscena mängder tid går åt arbete så att vi kan fortsätta konsumera. Även bland modernitetens (relativa) vinnare är människor konstant stressade och överbelastade. Har pengaångest och tidsbrist. Känner sällan ro. Är det inte förbryllande att vi inbillar oss att denna febriga livsföring är det högsta existensen har att erbjuda oss?

En vision för klimatomställningen:

• Jag vill undersöka vad välstånd bortom materiellt överflöd kan innebära.
• Jag visualiserar en tillvaro, ett Annorlunda, att röra sig mot. Inte till. Mot.
• Jag vet inte exakt hur Annorlunda-tillvaron kan se ut, men tror liksom filosofen Kate Soper att den skulle präglas av mindre stress, färre förvärv och en frigörelse från lönearbetets dominans. Andra former av ägande. Konsumtionsvanor som inte styrs av trender och konstant förnyelse.²¹ Lagande och lappande. Doftande och dansande.

Tid

Det här är rasande viktigt. Den personliga klimatomställningen, om den ska vara meningsfull, kommer att kräva tid. Många lever i villfarelsen att klimatkrisen är något vi kan lösa på vår fritid. Det begränsade utrymmet går till sopsortering, second hand-shoppande och en och annan flygersättande tågresa. Men inget av värde kan komma ur den konstnärliga process som förpassas till trötta marginaltimmar.

Gällande tid:

• Jag tillstår att klimatomställningen kommer att kräva en del av den tid jag i nuläget okritiskt har reserverat för lönearbete.
• Till en början kommer jag att låta 20 % av min arbetstid reserveras för obetalt klimatarbete, med förhoppningen att detta ska kunna öka allteftersom.

Jag vet att jag är ute på djupt vatten. Att ge av sin arbetstid är inte realistiskt för många i dag. Samtidigt är det realistiskt för många andra. Machado de Oliveira betonar att avyttring (desinvestering) från moderniteten är en ofrånkomlig del av omställningen.²² Det inkluderar att tjäna och spendera mindre pengar.

Research

Greta Thunberg låter påskina att ökad kunskap om klimatkrisen är A och O för att betydande förändringar ska kunna ske.²³ Inom modernitetens ramar är det ett tufft krav att ställa på heltidsarbetande familjeförsörjare. Men nu när vi frigjort lite av vår tid har vi sinnesro att tillskansa oss besvärliga insikter.

Gällande research:

• Jag kommer att läsa böcker, artiklar, krönikor och IPCC-rapporter för att så gott jag kan förstå krisens omfattning.
• Jag kommer i möten och samtal ta del av andras kunskap och visioner om en framtid bortom tillväxten.

Originalitet

Nu börjar det bli roligt! Medan originalitet och motstånd är nära sammantvinnade så får de här representera två distinkta aspekter av klimatomställningen. Originalitet låter vi handla om det där vi inte riktigt kan se. Det som Machado de Oliveira åsyftar när hon betonar att moderniteten berövat oss en massa förmågor och perspektiv genom att aldrig låta oss utveckla dem. Bara genom avyttring från moderniteten, i riktning mot Annorlunda, kommer vi kunna upptäcka dessa.

(Originalitetsidealet spirar också ur modernitetens dyrkan av framsteg och förnyelse. Vi låtsas inte om det nu.)

Gällande originalitet:

• Jag inser att moderniteten lurat mig på vissa former av kunskap, förståelse och lycka. Detta ger mig FOMO och upprör mig.
• Jag kommer göra det till sport att undvika invanda tankemönster kring vad det goda livet måste vara.
• Jag kommer ta risker, testa nya stigar, korsa nya vattendrag, men också vara redo att vända tillbaka om eskapaderna inte ger frukt.

”Motstånd inom klimatomställningen handlar mycket om att opponera sig mot det oöverskådliga lidande som klimatkrisen orsakat och kommer orsaka.”

Motstånd

Konstnärer är ofta kvalificerade skitungar som älskar att vara tvärsemot. I grund och botten är det dock ett allmänmänskligt beteende. Vi definierar oss i relation till andra. Ju större skillnader desto starkare konturer. Motstånd inom klimatomställningen är inte svårt att beskriva. Det handlar om att opponera sig mot det oöverskådliga lidande som klimatkrisen har orsakat, orsakar och kommer orsaka.

Gällande motstånd:

• Jag kommer söka efter sätt att inte vara medskyldig till lidande, förstörelse och död.
• Jag kommer i handling, tal och skrift protestera mot beteenden, investeringar och politiska beslut som eskalerar krisen.

Idéutbyte

Att gå i bräschen för en klimatomställning är ofta att känna sig ensam. Det är inte hållbart. Människan är ett sällskapsdjur. Som tur är är vi inte ensamma, men det kommer kräva lite tid att hitta de som gör en liknande resa.

Gällande idéutbyte:

• Jag kommer ta hjälp av andra under processens gång, och upptäcka att det både är hjälpsamt och nödvändigt.
• Kanske kommer jag misstänka att processen mår bäst av att vara helt kollektiv. Då väljer jag den stigen och ser vart den för mig.

Sammanbrott

Jag har inte tagit mig igenom en enda konstnärlig process utan åtminstone ett sammanbrott. Detta är punkten då tvivlen hopar sig. Arbetet känns futilt och undermåligt. Faktum är att hela ens identitetsbygge känns futilt och undermåligt. Varför ägna sig åt något så krävande utan några garantier på att det kommer leda någonvart?

De som bäst lär sig genomlida sammanbrottet är de som väver in det i sina förväntningar och ger det utrymme. Det är nämligen att ta sammanbrottet på sängen. Sammanbrottet förväntar sig låsta dörrar. Det är inställt på att härja vildsint i staden för att småningom hitta ett fönster på glänt där det slinker in och rövar med sig en förstfödd son. Men om sammanbrottet istället från början bereds ett rum får det nöja sig med att ödelägga det rummet. Sålunda kan den storskaliga förödelsen utebli.

Gällande sammanbrott:

• Jag kommer bereda utrymme för rejäla mentala formsvackor, och ha tillit till processen. Förr eller senare, om jag är ihärdig, leder den mig rätt.
• Jag ger plats för ambivalensen, och påminner mig om att mitt skriande behov av visshet faktiskt också är modernitetens verk.²⁴ I otaliga ursprungsbefolkningar, historiska och nutida, finner vi en helt annan ödmjukhet kring existensen och dess gåtor. “Surrender to the mystery”, som Hine uttrycker det.²⁵

Klarsyn

Den konstnärliga processen är lärorik. Tillfredsställelsen av att ha förstått något nytt kommer infinna sig mer än en gång. Desto mer sällsynta är tillfällena av klarsyn – punkten där flera mindre insikter ackumuleras och grundar sig i kroppen. Att nå klarsyn är en form av uppenbarelse. Det kan bara inträffa om samtliga punkter ovan ägt rum minst en gång. Att förvänta sig svar på frågan “vad, om inte moderniteten?” är således likvärdigt med att förvänta sig klarsyn utan att ens ha påbörjat den konstnärliga processen.

Gällande klarsyn:

• Jag förstår att klarsyn är lika svåruppnåeligt som eftersträvansvärt, men litar på att processen till slut tar mig dit.
• Jag förstår att klimatomställningen är enormt omfattande och kommer fordra flera stadier av klarsyn över lång tid innan jag är “framme”.

När så alla nyckelkoncept är avhandlade vill jag stanna ett slag vid “framme”. Här finner vi en svaghet med metaforen. Konstnärliga processer har ändå som regel ett slut. Var klimatomställningen slutar och Annorlunda tar vid går däremot inte att säga. Därför är det viktigt att identifiera delmål på vägen. Pausa och fira med bubbel! Ta nya tag. Vidare kanske vi landar i metoder och förhållningssätt vi anser lämpade att bära med oss en längre tid, och som således inte framåt bör omfattas av originalitetsidealet. Detta kan dock jämföras med att som konstnär hitta en röst, teknik eller filosofi som blir tongivande för hela konstnärskapet.

Den frustrerade läsaren, kanske du, har lagt märke till hur få konkreta handlingar jag har listat. Det är avsiktligt. Det måste ingå i processen att upptäcka det själv. Vill man ändå ha några startpunkter har Greta Thunberg en utmärkt att göra-lista mot slutet av Klimatboken (som alldeles oavsett bör ingå i researchen!).²⁶

Slutplädering

Hur realistiskt är det att tillräckligt många människor ska gå ner på deltid och utan garantier påbörja en undersökande resa ut ur moderniteten mot ett hållbart men just nu okänt form av välstånd? Jag tänker ducka frågan och kalla den ovidkommande. Min utgångspunkt är var vi befinner oss och vart vi måste röra oss. Frågan om det kommer ske kan inte tillåtas skymma det faktum att det måste ske. Verkar det orealistiskt är det för att krisen också är orealistisk. Det är den verkligen, för övrigt. Det är nog min vanligaste känsla. Klimatkrisen är för dålig.

Texten som du har läst är ett sorgebarn, född ur de dubbla insikterna om hur lätt det är att drunkna i klimatförtvivlan och hur nödvändigt det är att hålla sig flytande. Metoden som har avhandlats är den bästa jag kan värka fram med min föreställningsförmåga. Att iklä sig konstnärsmundering och fläta ihop den svårgripbara omställningen med något mer bekant. Något som låter sig beskrivas. Något som inte bara är svårt utan också lustfyllt.

Jag hoppas vi möts på någon av de slingrande stigarna.

Slutnoter

1. Begrepp stulet av: Hine, Dougald. At Work in the Ruins: Finding Our Place in the Time of Science, Climate Change, Pandemics and All the Other Emergencies. London: Chelsea Green Publishing, 2023, 163. ↩︎
2. Joshi, Ketan. “Den tekniska haken”. I Thunberg, Greta (red.) (Övers.: Claes Bernes, Leo Gefvert, Maria Katerine Larsson, Öivind Vågen) Klimatboken. Stockholm: Polaris, 2022, 260-264. Jeppsson, Jonathan. “Den omöjliga omställningen”. I Mot kollapsens hjärta. Stockholm: Ordfront, 2024, 88-91. Herrmann, Ulrike. “Koldioxiden kommer inte försvinna”. I Kapitalismens slut. Stockholm: Fri tanke, 2023, 107-113. ↩︎
3. Herrmann, 115-179 ↩︎
4. Ghosh, Amitav. (Övers. Roy Isaksson). Den stora galenskapen: Klimatförändringen och det otänkbara. Lund: Palaver press, 2020, 27. ↩︎
5. Ibid., 27, 42. ↩︎
6. Wahlstedt, Sally. “Flygresorna är den absolut största delen av mina utsläpp”. Sydsvenskan, Sydsvenskan.se, 6 januari 2022. Hämtat 15 maj 2024. <https://www.sydsvenskan.se/2022-01-06/flygresorna-ar-den-absolut-storsta-delen-av-mina-utslapp/>. Samt Jeppsson, Jonathan. Mot kollapsens hjärta: Om tillväxtens slut och civilisationens sammanbrott. Stockholm: Ordfront, 2024, 69. ↩︎
7. Wahlstedt ↩︎
8. Linton, Magnus. ”Inledning: Etik och estetik i krisens utveckling”. I Linton, Magnus (red.), Klimat och moral: Nio tankar om hettan. Falun: Natur & kultur, 2021. ↩︎
9. Graeber, David & Wengrow, David. The Dawn of Everything: A New History of Humanity. Dublin: Penguin Books, 2022, 268, 501. ↩︎
10. Ibid., 449. ↩︎
11. Machado de Oliveira, Vanessa. Hospicing Modernity: Facing Humanity’s Wrongs and the Implications for Social Activism. Berkeley: North Atlantic Books, 2021, 67. ↩︎
12. Jeppsson. ↩︎
13. Gren, Jonas. “Recension: Mot kollapsens hjärta”. I Göteborgs-Posten, Gp.se, 2 april 2024. Hämtat 4 maj 2024. <https://www.gp.se/kultur/litteratur/litteraturrecension/recension-mot-kollapsens-hjarta-av-jonathan-jeppsson.470f4145-5bab-4337-b4ce-341feacda98e>. ↩︎
14. “Past Earth Overshoot Days”. Overshoot Day, Overshootday.org, 2023. Hämtat 14 maj 2024. ↩︎
15. “Så påverkar olika klimatförändringar varandra – det blir en dominoeffekt”. SVT Nyheter, Svt.se, 17 maj 2021. Uppdaterad 14 mars 2024. Hämtat 28 maj 2024. ↩︎
16. Hine, 52. ↩︎
17. Andersson, Jenny och Westholm, Erik. “Kris och kunskap: Framtiden som slagfält”. I Linton (red.), Klimat och moral, 119. ↩︎
18. Ibid., 122. ↩︎
19. Hine, 171, 194. ↩︎
20. Machado de Oliveira, 121. ↩︎
21. Soper, Kate. Post-Growth Living: For an Alternative Hedonism. London: Verso, 2020, 5. ↩︎
22. Machado de Oliveira, 237. ↩︎
23. Thunberg, 2. ↩︎
24. Machado de Oliveira, 112. ↩︎
25. Hine, 194. ↩︎
26. Thunberg, 429-436. ↩︎

Artikel publicerad 04 februari, 2025.