På årets första vinterdag samtalar clartéisten Karla Backlund med forskaren och författaren Brett Christophers om klimatkrisen och kapitalismen. Christophers har gjort sig känd för sina kritiska analyser av kapitalismens strukturer och deras inverkan på samhälle och miljö. I sin senaste bok argumenterar han för att marknadens oförmåga att hantera energiomställningen utgör ett av vår tids största hinder för att möta klimatkrisen.

När jag startar upp Zoom-mötet har den första snön precis fallit över Uppsala och världen utanför mitt fönster är en blandning av vinterromantik och trafikkaos. Det känns på nåt sätt passande för dagens tema – vintrarna får mig alltid att tänka på klimatet numera. Jag försöker njuta extra mycket när det väl är snö, titta på barnen som gör snöänglar och liksom spara bilderna i mitt huvud, eftersom vintern bara under min livstid hunnit bli så mycket mindre pålitlig. I år tänker jag också på Golfströmmen, på hur vi kanske förbereder oss för fel sorts extremväder här i norr. Kanske borde jag känna en rädsla inför den hårda kylan, snarare än den här diffusa nostalgin?

Idag sitter jag i alla fall tryggt inomhus, med datorn balanserad på två kuddar och mobilen som improviserad mikrofon efter att tekniken svikit mig strax innan intervjun. Brett Christophers dyker upp på skärmen precis i tid med en betryggande brittisk accent och en kopp kaffe. Han ger ett sympatiskt intryck – engagerad och inlyssnande, ödmjukt självsäker på det där säreget akademiska sättet. Alla hans teser mjukas upp av ett brittiskt klingande ”kind of”.

Christophers, som varit verksam vid Uppsala universitet sedan 2008, har genom sin karriär blivit en framträdande röst inom ekonomisk geografi. Han har skrivit flera inflytelserika böcker och är känd för sina skarpa analyser av hur kapitalismens strukturer genomsyrar allt från bostadsmarknaden till energipolitiken. När han nu riktar blicken mot klimatfrågan blir det tydligt att det inte bara handlar om koldioxid – det handlar om makt, ägande och ekonomi. I sin senaste bok The Price is Wrong: Why Capitalism Won’t Save the Planet tar han sig an den globala energiomställningen med en kritisk blick på marknadens förmåga att lösa klimatkrisen.

Jag inleder samtalet med att fråga vad som inspirerade honom att skriva boken.

– Boken handlar om hur vi kan förstå det faktum att övergången från fossila bränslen till rena energikällor går så mycket långsammare än den behöver göra. Det har länge funnits en omfattande debatt om de politiska hinder som står i vägen för en snabbare omställning, men jag kände att det saknades en diskussion om de ekonomiska grunderna. Det handlar i synnerhet om ekonomin för olika energikällor och olika metoder för att generera el. En del av anledningen till att jag skrev boken var att försöka tydliggöra hur viktig elektriciteten är för klimatfrågor, och att den bara kommer att bli ännu viktigare framöver.

Kopplingen till kapitalismen löper som en röd tråd genom allt Christophers skriver. Men han förklarar att den kritik mot kapitalismen som framförs i The Price is Wrong skiljer sig från mycket av den kritik som vänstern annars brukar framföra. Han vill ge den ”gröna kapitalismen” en chans, åtminstone på ett teoretiskt plan.

– Där andra på vänsterkanten skulle säga att grön kapitalism är en självmotsägelse, att kapitalismen i grunden är exploaterande, extraherande och smutsig ger jag kapitalisterna ”the benefit of the doubt”, så att säga. Om vi ignorerar den sortens mer fundamentalistisk kritik och antar att grön kapitalism är tekniskt och till och med socialt möjligt – hur ekonomiskt trovärdigt ser det då ut just nu? Mitt grundläggande argument är att det inte är särskilt trovärdigt, av den enkla anledningen att det som allra mest behöver hända inte är tillräckligt lönsamt för att kapitalister ska investera i den takt och skala vi behöver.

I ljuset av detta vill Christophers betona hur viktigt det är att människor förstår att regeringar just nu i mycket stor utsträckning förlitar sig på den privata sektorn och marknadsmekanismer för att genomföra energiomställningen. Han beskriver hur marknadslogiken styr politiken även i länder där staten historiskt haft en stark roll, som i Norden och Kina. Sverige menar han i många avseenden är ett extremfall; här råder en närmast blind tro på att marknaden ensam ska lösa problemen.

– Det finns en viss ironi i att Sverige utifrån ofta fortfarande uppfattas som en socialdemokratisk högborg. Verkligheten är att inom eliten i politiken och näringslivet i Sverige är tron på marknaden och den privata sektorn förmodligen större än någon annanstans. Det är verkligen anmärkningsvärt hur hegemonisk denna nyliberala konsensus har varit i Sverige. Vad gäller el skulle jag säga att det finns ett mindre explicit statligt stöd för förnybara energiresurser här än nästan var som helst i världen. Man förlitar sig i princip helt på marknadens förmåga att utveckla nya förnybara energikällor – och det händer inte, eftersom utan betydande statligt stöd är det inte tillräckligt ekonomiskt attraktivt.

Att kapitalismen inte kan styra sig själv till en grön omställning kommer inte som någon större överraskning för de flesta socialister. Men tiden är knapp, omställningen måste ske, och detta är de förutsättningar vi getts. Jag undrar hur Christophers ser på möjligheten till verklig klimatomställning när många av de mest lovande tekniska framstegen fortfarande är beroende av just marknader och privata ägarintressen. Grundproblemet är enligt honom tron på att vinstmotiv kommer att leda samhället mot hållbara investeringar.

– Regeringar förväntar sig att den privata sektorn ska göra allt detta medan den i princip förblir den typ av privat sektor som vi har idag, alltså en i grunden kapitalistisk privat sektor som drivs av vinstintresse. Regeringarna satsar med andra ord allt på att en grön kapitalism är både möjlig och önskvärd. Men självklart är det så att om du har olika investeringsmöjligheter, och de mest profitbärande av dessa inte är dem som du vill att kapitalister ska välja, då har du ett problem. Och det är uppenbarligen den situation vi befinner oss i nu.

Han förklarar att även om ekonomer ofta argumenterar för att denna problematik kan lösas genom att staten sätter ett pris på de negativa effekter som fossila bränslen ger upphov till så är det politiskt och praktiskt svårt att genomföra i en värld där våra liv är så oerhört koldioxidintensiva.

– Även om vi i teorin kunde prissätta kol korrekt skulle det i såna fall få ganska betydande inflationseffekter vad gäller konsumentpriser, och det är nog ingen politiker som är villig att gå i den riktningen.

För Christophers framstår istället staten som den avgörande aktören för en effektiv energiomställning.

– En av de stora fördelarna med en viss grad av centraliserad statlig kontroll är att staten kan tänka på saker på ett samordnat sätt. Om allt förväntas ske genom marknader, alltså genom kombinationen av beslut och investeringar från hundratals eller tusentals individuella aktörer, förlitar man sig på organisationssätt som jag inte alls tror är optimerade för den typ av samordnad omställning som vi behöver just nu.

I sin forskning och sina böcker lyfter Christophers ofta fram ägandestrukturer, en ganska bortglömd fråga i klimatdebatten. Även inom vänstern finns det på sina håll en teknikoptimism som riskerar att släta över de avgörande frågorna om ägande. Men när jag tar upp detta och frågar om det verkligen är möjligt att genomföra klimat­omställningen utan att förändra vilka som äger och kontrollerar resurserna den bygger på, vill han ändå lyfta ett varningens finger.

”Vi unga kommer att leva med konsekvenserna av klimatkrisen alldeles oavsett vad vi gör nu.”

– Det är en bra fråga. Generellt är jag positiv till en sån förändring av ägarstrukturer. Dels för att stater kan agera på det här unikt samordnade sättet, dels för att stater inte måste uppfylla samma lönsamhetskrav för att genomföra investeringar. Jag har dock ett antal förbehåll. Det ena är det faktum att inte alla stater har samma nivå av administrativ och finansiell förmåga att genomföra den typ av investeringar som skulle krävas med ändrade ägarstrukturer. I ett rikt land som Sverige, där regeringen – trots att de ibland säger eller låtsas något annat – kan låna mycket billigt, tror jag att man skulle kunna göra investeringar relativt enkelt och bekvämt. Men i det globala syd, där många av de nödvändiga investeringarna behöver ske, har många stater betydande finansiella begränsningar. Dessa stater kämpar redan med att betala skulder som har byggts upp under decennier. Att förvänta sig att offentlig sektor ska ta täten i energiomställningen i de delarna av världen tycker jag därför är mycket mer långsökt.

Christophers påpekar också att statligt ägande inte automatiskt leder till bättre resultat. Han lyfter fram svenska Vattenfall som ett exempel:

– Vattenfall är ett statligt företag men beter sig i princip exakt likadant som ett privat. För mig finns det ingen mening med att ha offentligt ägande av tillgångar om inte offentliga ägare får möjlighet och uppmuntras att bete sig annorlunda än privata aktörer. Visst, du får utdelningen av vinster att flöda i en annan riktning, men när det kommer till faktiska konsekvenser för klimatet gör det ingen skillnad om dessa företag fortfarande är bundna av vinstincitament. Vi ska inte romantisera och okritiskt propagera för offentligt ägande utan att först tänka på hur det bör skilja sig från privat ägande, annars riskerar det att bli en tom etikett.

Vi går några minuter över tiden och måste avbryta för att starta upp ett nytt Zoom-möte, eftersom jag inte har betalversionen av Zoom. ”They’re trying to force me to buy the professional version,” förklarar jag urskuldande. ”They’re fuckers!” utbrister Christophers glatt och bjuder genast in mig till ett tidsobegränsat möte från sin universitetsmejl. Väl tillbaka på skärmen går han in på vad han anser att Sverige och liknande länder faktiskt borde göra.

– Det förefaller mig rätt tydligt att det viktigaste och mest effektiva som rika länder kan göra i den här frågan är att investera i andra delar av världen. Det finns förvisso även länder i det globala norr som fortfarande har väldigt fossilintensiva energisystem, men i genomsnitt är energisektorerna i globala syd mycket mer fossilintensiva – av helt förståeliga ekonomiska, politiska och historiska skäl. Om ingenting förändras så är det därför i det globala syd som många av de framtida skadorna på klimatet sannolikt kommer att koncentreras. Dessa länder har också en mycket begränsad finanspolitisk kapacitet att själva göra dessa investeringar. Om det ska ske tror jag att det måste ske genom investeringar från det globala norr, vilket är länder vars rikedom historiskt har byggts upp delvis genom exploatering av resten av världen, och som dessutom står för den absoluta majoriteten av koldioxiden i atmosfären. Svårigheten är att i den politiska miljö vi har idag, som är mycket fientlig mot allt som verkar utländskt, så framstår idén att Sverige och andra länder i det globala norr skulle finansiera energiomställningen i det globala syd uppriktigt sagt som politiskt långsökt. De flesta amerikaner verkar inte ens vilja ha snabbare utsättning av kolet i sitt eget land, än mindre finansiera detta i andra delar av världen.

Detta leder oss in mot slutet av intervjun. Jag har tänkt att avsluta i en lite mer personlig, kanske till och med hoppfull, ton. Medan jag satt mig in i Brett Christophers arbete har det slagit mig hur mörkt det måste vara att dagarna i ända läsa och skriva om frågor där mycket, för att inte säga det mesta, just nu går åt helt fel håll. Jag har själv tänkt mycket på hur man håller uppe engagemanget när det känns som att det kanske går åt skogen ändå, och är nyfiken på vad som får honom att fortsätta. Men jag ser direkt att det inte kommer att gå som jag tänkt – han gör ett skämtsamt panikartat ansiktsuttryck som ”vad i helvete ska jag nu säga?”.

Efter att ha funderat lite blir han mer allvarlig:

– Jag önskar verkligen att jag kunde ge ett positivt svar på den frågan. Men jag känner mig faktiskt ganska dyster över framtidsutsikterna på den här fronten. Jag tror ärligt talat att många regeringar runtom i världen har gett upp, och många var förstås inte intresserade av att försöka från första början. Det är inte som om de säger att de kapitulerat, men det är vad som faktiskt händer. Och det är regeringar som i slutändan har makten att förändra saker.

Christophers menar att politikerna framför allt sätter hoppet till lösningar som ännu inte existerar, i alla fall inte i tillräcklig skala.

– Jag tror att eliterna förlitar sig på att någon magisk teknik kommer att komma och rädda oss, vare sig det är koldioxidavskiljning eller geoteknik eller något annat – att något sånt ska komma och rensa upp röran och göra det möjligt för oss att under tiden bara fortsätta som nu. Och det vi gör nu är att förbränna fossila bränslen i större utsträckning varje år än något år tidigare, vilket är rätt anmärkningsvärt när man tänker på det.

Han ursäktar sig i förväg för att det han nu ska säga är så klyschigt, men vill ändå lägga till:

– Det bästa svaret jag kan komma på är att det finns en ny generation människor nu som helt klart verkar ta detta på större allvar än min generation och äldre generationer. I universitetsvärlden till exempel så är det ganska slående hur mycket mer energi och engagemang det finns kring dessa frågor bland yngre forskare. Min främsta källa till hopp är nog att nya generationer som ser världen på andra sätt börjar ta över från dem som historiskt har stått i vägen för förändring.

Christophers motvilliga pessimism är svår att skaka av sig och vi är nog många som kan känna igen oss i den. Vi unga kommer att leva med konsekvenserna av klimatkrisen alldeles oavsett vad vi gör nu. Den är redan här, och den kommer att bli värre. Så långt har vi misslyckats. Det vi nu kan påverka är hur allvarlig krisen blir och hur vi bemöter den.

När jag skrivit färdigt intervjun har snön sedan länge regnat bort. Man kan tvivla på att vintern någonsin var här; höstlöven hänger envist kvar på träden och gräset är fortfarande grönt. Jag tänker på klimatanpassning, som med all säkerhet kommer att bli en allt viktigare fråga framöver, vilket ger mig en känsla av både förlust och möjlighet. Nu har snön smält bort, och det är väl ingen idé att fortsätta sörja det. Frågan framöver är hur vi ska förbereda oss på dessa förändringar. Hur kan vi bygga städer som står emot extremväder, och samhällen som håller ihop trots att naturen blir allt mer oförutsägbar?

I den bästa av världar kan dessa frågor bli katalysatorer för nya politiska projekt. Det kräver dock att vi som är kritiska till dagens system ser till att det blir så. Det kräver att vi börjar tänka på klimatkampen som en fråga om makt och rättvisa, och inte lämnar den åt marknaden som, vilket Brett Christophers påminner oss om, alltid kommer att leda oss fel. Christophers känner ingen större tilltro till nuvarande politiker – vem gör det? – men jag tror att han har rätt i att framtiden avgörs i politiken. Ett tungt ansvar vilar därför på oss som är medborgare i någon av världens allt mer sällsynta demokratier. Vi har en unik position att faktiskt kunna påverka. Det är en chans vi inte har råd att missa.

Brett Christophers är professor i kultur­geografi vid Uppsala universitet.

Artikel publicerad 04 februari, 2025.