Dan Jerrestam följer i sin artikel ”Ai – för vad och för vem?” hela AI-kedjan från gruvorna via serverhallarna till tjänsten vi använder. Han landar i att AI varken är gott eller ont. Meningen är sann, men slutsatsen han drar håller inte.

Jerrestam lägger avgörandet hos oss. Det vore en lättnad om det låg där. Men vi väljer ingenting: Vi har inget val och det finns inget alternativ. Med “vi” menar jag var och en som saknar egendom i tänkandets betingelser, vilket är alla förutom ett dussin storbolag. Ingen av oss har beslutat att färdiga AI-modeller ska hållas bakom lås och bom, att de inte ska vara allmänt nedladdningsbara och tillgängliga att köras av vem som helst lokalt, eller att listade sökresultat med länkar ska ersättas med ett svar vars källor inte går att spåra. Även om teknologin vore ond hade den fortgått. Det spelar heller ingen roll om teknologin är ond eller god, eftersom den har blivit privat. Formen har ett namn, och namnet är ursprunglig ackumulation.

Marx ord för det avgörande momentet är Scheidung. På tyska betyder ordet i vardagsspråk skilsmässa och Marx utnyttjar det. Kapitalförhållandet förutsätter skilsmässan mellan arbetarna och egendomen i arbetets förverkligandebetingelser, och den så kallade ursprungliga ackumulationen är ingenting annat än den historiska Scheidungs-processen mellan producent och produktionsmedel. Svenskan säger vanligen åtskillnad, vilket är riktigt och blekt.

Jag föreslår i stället skedningen, och associationen är min och inte Marxs. Svenskan har ordet skedvatten, från tyskans Scheidewasser: salpetersyran som löser silver men inte guld och därför användes för att skilja de två metaller naturen lagt i samma malm. Bergsmännen skedade, det vill säga skilde det ädla från det oädla. Ursprunglig ackumulation är syran som löser en förbindelse och lämnar kapital på den ena sidan och arbetskraft på den andra, båda rena, ingendera fri.

Allmänningen

En allmänning var ingen herrelös mark. Det var mark med bruksrätter: Byns hushåll fick beta, ta ved, skära torv och släppa svin i ollonskogen. Rätten till marken var gemensam, det var en för alla. Den ursprungliga ackumulationen gick bland annat ut på att hägna in dessa bruksrättsområden och omvandla dem från allmänningar till enmänningar: samma jord, samma bete, samma torv och svin, men nu under en enda rättighet. Från allas bruksrätt till en herres ensamrätt att stänga grinden för alla andra: alla för en. Inhägnaden avskaffade inte marken. Den avskaffade rätterna. Den som mister sina bruksrätter måste sälja något annat och har bara sin arbetsförmåga kvar.

Inhägnaden berövade alltså inte en specifik klass dess mark. Den skedade klassen ur befolkningen: En minoritet blev jordägare och arrendatorer med kapital. Resten blev jordlösa, vilket ingen av dem valde. Kapitalförhållandet förutsätter denna skedning. Marx tillägger att produktionen, när den väl står på egna ben, inte bara bevarar den utan reproducerar den i ständigt växande skala. Den ursprungliga ackumulationen kallas ursprunglig därför att den ser ut som kapitalets förhistoria, men den är dess fortlöpande villkor. På vilket sätt den är det återstår att visa.

Lauderdaleparadoxen

Slavoj Žižek skrev nyligen i Flamman om att det var bättre förr: Levde man tillräckligt långt från ekvatorn räckte det med skugga och kallt vatten i ansiktet för att klara sig under sommaren. Nu har värmeböljan blivit regelbunden och sträcker sig allt längre mot polerna. Varje rum måste få en kraftigare luftkonditionering, fönstren tätas, elräkningen stiger, en allt större del av inkomsten går till att skydda sig mot hettan och en allt mindre del av tiden tillbringas ute. Vardagen blir sämre och man blir fattigare, skriver Žižek. Men i marknadens bokföring är samma händelse ett uppsving. Efterfrågan på något som tidigare inte behövdes: ökad produktion, tillväxt i statistiken och nya miljonärer.

Han hämtar figuren från James Maitland, 8:e earl av Lauderdale, som formulerade den i An Inquiry into the Nature and Origin of Public Wealth 1804. Till den offentliga rikedomen räknas allt som människan har nytta av, hur vanligt det än är. Den privata förmögenheten består av samma ting, men endast i den mån de finns i begränsad omfattning. Knappheten är alltså inte förmögenhetens hinder, det är dess villkor. Så här blir du rik: Gör något livsnödvändigt och fritt tillgängligt till bristvara, så växer de privata förmögenheterna medan den gemensamma rikedomen krymper. Som Trufflaträden och Thneeds i Dr. Seuss Loraxen: Den som förvandlar ett överflöd till en bristvara gör nationen rikare i bokföringen och fattigare i verkligheten.

Lauderdale hade rätt om rikedomen och fel om maskinen. Men hans slutsats från sin egen problemformulering håller inte. Han skrev att kapitalet i praktiken borde kunna skapa värde på egen hand, oberoende av arbetet. Maskinerna var det tydligaste beviset på detta, menade earlen. Det är fel.

I Grundrisse svarar Marx honom direkt: Maskinerna ser ut som om de skapar värde av egen kraft, men det gör de inte. Ta vägtullen som exempel: Den betalas till vägens ägare, inte till vägen. Ägaren kan ta betalt eftersom han en gång betalade för arbetet som byggde vägen och nu tar ut den kostnaden i efterhand, med ränta. Vägen själv gör ingenting nytt, den ligger bara där och slits: Den är ett ting. Lauderdales misstag var alltså dubbelt. Han hade rätt i att knapphet ger förmögenhet, men fel i att dra slutsatsen att kapitalet därför kan skapa sitt eget värde utan arbete, som om tullen bevisade att stenläggningen arbetade.¹ Båda felen möts i AI.

Från jord till kunskap

Tegskiftet, växelbruket, betesordningen och vedtäkten fordrade en kunskap som ingen enskild bonde ägde och ingen kunde sälja. Den satt i byns praktik, prövades varje år mot utfallet och rättades gemensamt. Inhägnaden tog inte bara marken, den upplöste den praktik i vilken kunskapen fanns till. Samma kunskap återkom kort därefter som agronomisk förbättring, alltså som vetenskapens och godsägarens egendom. Kunskapen såldes på så vis tillbaka till de småbrukare som en gång burit den gemensamt. Skedningen är följaktligen inte bara skilsmässa mellan småbrukaren och jord. Den skiljer henne också från sina förmågor och lämnar tillbaka dem som ett behov hon måste köpa.

Vad som skedas i dag är det Marx i Grundrisse kallade det allmänna intellektet (general intellect), den samhälleliga kunskap som blivit omedelbar produktivkraft. Maskinerna, skriver han, är den mänskliga hjärnans organ skapade av människohand, kunskapens objektiverade makt. Språket, koden, arkiven, den vetenskapliga litteraturen, varje textrad någon någonsin publicerat. Detta är mänsklighetens gemensamma verk i en mening som ingen enskild vara är. Det har inte producerats av någon, det har producerats av alla, och det växer av att delas.

Passagen, det mytomspunna maskinfragmentet, har blivit vänsterns favoritcitat om tekniken och läses nästan alltid som ett löfte: Produktivkraften spränger kapitalets gränser och pekar bortom det rådande samhället. Läser man vidare i samma anteckningsbok faller löftet. Marx skriver där att arbetets samhälleliga produktivkraft i maskiner² sätts som en egenskap hos kapitalet självt, vetenskapen inräknad, och att den skicklighet som förts över från det levande arbetet till maskinen blir en död produktivkraft. Mitt i fragmentet skriver Marx: ”Genom konstruktionen av maskineriets livlösa lemmar tvingar vetenskapen dessa att verka avsiktsmässigt som automater; denna vetenskap existerar inte i arbetarens medvetande utan verkar genom maskinen som en främmande makt på honom, som själva maskinens makt.” Det allmänna intellektet är alltså inget subjekt i väntan på befrielse. Det är ett sätt som den samhälleliga kunskapen existerar på, allmän kunskap som finns till som kapital, och någon neutral produktivkraft bakom formen som man skulle kunna överta intakt finns inte.

Just därför måste kunskapen hägnas in för att kunna bära värde, och inhägnaden sker i tre led.

Det första är juridiskt. AI-modellerna hålls slutna och tillträdet säljs som abonnemang, och det är här det stämmer att kopian inte kostar något: En modell som väl är tränad kan mångfaldigas till försumbar kostnad, vilket betyder att den knapphet som säljs är helt och hållet framställd.

Det andra ledet är materiellt. Att använda modellen kostar. Varje fråga du ställer drar ström och vatten, och detta är inte bara en kostnad, det är en avgift till ett fåtal ägare. TSMC tillverkar över nittio procent av världens mest avancerade kretsar. Minnena kommer nästan uteslutande från tre företag. Nvidia säljer grafikkorten med marginaler kring sjuttio procent. Beräkningen är alltså ingen naturlig gräns som drabbar alla lika. Den är en inhägnad, ägd i varje led, från kislet till kraftverket.

Det tredje ledet är “immateriellt”. Källorna som modellen livnärt sig på förlorar sina läsare till modellen och upphör därmed att vara källor. Först skedas kunskapen från dem som bär den. Sedan avvecklas platserna där den bars.

Filosofen Anders Bartonek, som är min lärare i höst, föreslog tidigare i år ett hegelianskt maskintest. Testet utgår från att det som skiljer tänkande från mönsterigenkänning är förmågan att sätta sig själv på spel och återvända: Hegeltestet mäter därmed något som Nick Bostroms superintelligens och singleton inte mäter. Bartoneks hegeltest träffar oss mänskliga hårdare än det träffar maskinerna. Jerrestam berättar om studenter vars provresultat föll från sjuttio till trettio procent så snart AI:n togs bort. De hade fått rätt svar hela terminen utan att någonsin öva upp några förmågor. De hade aldrig lärt sig hur man kommer fram till slutsatser själva. Detta avlärande är alltså ingen olycklig bieffekt. Det är samma mekanism som med luften i Loraxen: En samhällelig förmåga som en gång var fritt tillgänglig, allmän, om än krävande, görs beroende av ett verktyg som kontrolleras av en enskild ägare. Tankeförmågan har blivit en enmänning: återigen alla för en.

Därför räcker inte Jerrestams förslag. Öppna modeller är ingen allmänning, lika lite som Slottsskogen eller Gärdet är det. Det är parker man får vistas i, inte marker man har rätt till. Varje sommar reses staketen på Way Out West och STHLM Fields, då blir det ingen promenad. En öppen modell är en gåva ur samma inhägnade data och samma kraftverk. Den är given på givarens villkor och därför återkallelig när villkoren ändras.

Skatt på tjänsterna och ansvar för leverantörerna motsvarar precis att reglera nyttjandet av allmänningen: hur många djur som får släppas på bete, hur mycket ved som får tas ur skogen. Sådan reglering var verklig, och den var värd att strida om. Men den bedrivs innanför staketet och förutsätter att det står. Bruksrätter återställs inte av en skatt.

Bubblan är av samma skäl inte poängen. Låt oss anta att den brister. Då blir hårdvaran billig och modellerna byter ägare, vilket är vad som händer efter varje spekulativt sammanbrott jag vet om. Det som består är inte det som spekulerades i utan det som skedades under tiden. Den engelska Söderhavsbubblan sprack på några månader hösten 1720; inhägnadslagarna hade sin tyngdpunkt mellan 1760 och 1820. Det ena orsakade inte det andra. Poängen är att bubblan blåstes upp och sprack på ett halvår, men inhägnaden formade ett samhälle. Närmare oss i Sverige: Ruset på kronan hösten 1992 var över på veckor, men den ordning som infördes i dess spår har vi kvar. Inflationsmål i stället för sysselsättningsmål, budgetlag och utgiftstak, och till sist en riksbank ställd utanför politiken. Krisen varade en höst. Ramen har hållit i trettio år.³

Frågan är alltså inte hur vi ska använda AI; den används och fakta bryr sig sällan om sedlighet. Frågan är varför tänkandet har blivit egendom. Människan är allmän och vår produktion är allmän, men det allmänna finns hos oss bara som ett skilsmässobarn: Det gemensamma finns utspritt mellan de enskilda och kan aldrig framträda som deras förverkligade enhet. Om vi talar med Hegel är en sådan allmänhet abstrakt. Så ser den ut i det här fallet: AI-modellen är allas verk och ingens rätt, och det enda vi faktiskt har gemensamt är abonnemanget. Det Jerrestam erbjuder är en kompromiss, inte en enhet. Delad vårdnad läker inte ett sprucket äktenskap.

Ju mer av det allmänna som blir privat desto mer pengar produceras och desto fattigare blir vi. Fattigare i den enda mening Lauderdale erkände: mindre kvar av det som är nyttigt och som ingen behöver äga.

Jag sätter ingenting i stället, och det är avsiktligt. Minervas uggla flyger i skymningen. En kritik som utvecklas ur sitt föremål kan visa hur föremålet är beskaffat. Kritiken kan inte utfärda ett program. Det som en skedare kan göra medan salpetersyran verkar är att säga vad som är guld och vad som är silver. Om någon sedan smider svärd eller staketbultar rår jag inte över.

Inhägnandet av allmänningarna var aldrig kapitalets förhistoria. Inhägnaden är cirkeln som förutsätter sitt slut som sin början, och vi ser hur den sluts igen.

1. Vägen förblir ett stelnat ting som bara slits ner. Kapitalet återvänder ur cirkulationen större än det gick in, genom att ständigt underkasta sig nytt levande arbete. Kapitalet är alltså värde som blivit subjekt. Men, detta hade inte Marx artikulerat i Grundrisse, det gör han i Kapitalet, så det får bli en not. ↩︎
2. Ja, i allt fast kapital för Marx-nördarna där hemma. ↩︎
3. Jag är medveten om att nyliberalismen i Sverige vanligtvis sägs ta sin början 1985. 1970-talets olje-, inflations- och konkurrenskraftskris skapade den avgörande öppningen för K-O Feldts nyliberala omläggning av den ekonomiska politiken, men även då var krisen en fråga om år och inte decennium. ↩︎

Artikel publicerad 27 augusti, 2026.