Grundtanken bakom den europeiska gemenskapen var att ersätta mellankrigsperiodens krig om exportmarknader med ett samarbete där alla blev vinnare. Genom frihandel skulle monopol och karteller, som hållit priserna uppe och pressat ner löner och hemmamarknad, slås sönder. Men för att frihandeln skulle göra alla till vinnare krävdes en politik med starka socialdemokratiska och keynesianska inslag: Teknisk modernisering och klassamarbete skulle få produktivitet, reallöner och välfärd att öka. Och en växande hemmamarknad skulle onödiggöra den jakt på exportmarknader på grannländernas bekostnad som ansågs vara orsaken till de två världskrigen.

I mer än två årtionden har den socialdemokratiska komponenten i receptet alltmer hamnat i skymundan. Efterkrigstidens gyllene decennier har ersatts av stagnerande tillväxt och reallöner, haltande investeringskvot och en allt mäktigare parasitär finanssektor som absorberar den växande mängden överskottskapital. Allt större delar av produktionen finner inte längre avsättning på hemmamarknaden och neomerkantilismen blir än en gång ledstjärnan för ländernas politik. Nordeuropa och Tyskland har redan genomfört dessa förändringar. Nu ska länderna i Sydeuropa tvingas följa efter. Men vilka ska då köpa de sextio procent av den tyska exporten som fortfarande går till Europa?

Följden av att åtstramningspolitiken generaliseras kan bara bli att det europeiska samarbetet alltmer ersätts av intressekonflikter och strider. I Sydeuropa har hundratusentals ungdomar tvingats inse att det här samhället inte har någon framtid att erbjuda dem. Om den insikten sprider sig, finns det hopp om en förändring.

Artikel publicerad 14 juni, 2017.