Också i borgerliga kretsar ser många ekonomiska problem med EMU, framför allt svårigheten att utforma en penningpolitik lämplig för svenska förhållanden. En borgerlig nej-rörelse har formerat sig. Det ska man vara tacksam för, eftersom det hittills förlamat kampanjmakarna på ja-sidan. I början av sommaren visar också opinionssiffrorna en klar nej-majoritet.

Men vi bör akta oss för en debatt som gör folkomröstningen till ett val mellan nyliberalism efter Riksbankens eller Europeiska centralbankens pipa. Då kommer många möjliga nej-röstare att stanna hemma.

Vi kan vänta en förskjutning i ja-sidans argumentation från ekonomiska till politiska frågor. EU som fredsprojekt kommer att lyftas fram, och frågan kommer att ställas om Sverige ska ”vara med i det nya Europa” eller ej.

Den debatten finns det ingen anledning att rygga för.

Valutaunionen är ett steg för att stärka en europeisk stormaktskartell. Den vilar på nyliberal grund, stadfäst i Maastrichtavtalet, och riktar sig mot demokrati, fackföreningsrörelse och folkliga intressen. Hela konstruktionen underlättar för de största kapitalen i Europa att främja sina intressen. ”Nationella politiker får avlastning när de genomför nödvändiga reformer”, som Dagens Nyheters politiska chefredaktör klarsynt formulerar sig (6 juli).

Ett samarbete mellan folken i Europa som syftar till att flytta fram fackliga positioner, slå tillbaka attackerna mot de sociala trygghetssystemen och förhindra deltagande i de nya kolonialkrigen, kan bara utvecklas i motstånd mot EU och dess valutaunion. I det perspektivet ska vi rösta nej.

Artikel publicerad 29 december, 2017.