Den socialistiska rörelsen har problem. Trots att vi befinner oss i en lågkon-junktur, vilket historiskt sett innebär vänstervindar, så lyckas vi inte mobilisera människor. En orsak är kanske den socialistiska rörelsens akilleshäl, övertron på organisationen. Denna övertro har lett till att vänsterrörelsen i dagens Sverige består av många olika fraktioner, partier och organisationer. Vi har partier som Vänsterpartiet, SKP och Kommunistiska Partiet och deras ungdomsförbund. De ställer alla upp i det parlamentariska systemet.
Vi har också den autonoma vänstern med organisationer som Antifascistisk Aktion, Revolutionära Fronten och Global Intifada. De hyser ingen som helst tilltro till det parlamentariska systemet och arbetar ofta med så kallade platta maktstrukturer utan central eller lokal ledning. Alla beslut fattas kollektivt.
Det finns en övertro på den egna gruppen eller det egna partiet. Man går med i ett parti, partimedlemmar bryter sig ur och helt plötsligt blommar det upp en ny marginaliserad partiapparat.
Ett sätt att samarbeta som fungerat ganska bra tidigare är enhetsfronter i olika frågor. Här återfinns exempelvis Nätverket mot Rasism, NMR. Under NMR:s tak har allt från Vänsterpartiet till Antifascistisk Aktion rymts. Problemet är att Vänsterpartiet, som fått elefantsjuka, lämnat NMR:s arrangemang i Salem och den 6 juni för att ordna egna arrangemang i centrala Stockholm. Detta är i sig ett problem, nazisterna märker ju inget av det breda motståndet mot deras ideologi om det gömmer sig, men det är också ett problem på ett djupare plan att Vänsterpartiet fjärmar sig från att arbeta sida vid sida med mindre organisationer och partier. Precis som Socialdemokraterna är Vänsterpartiet kanske numera för stora och bra för att bedriva enhetsfront med andra mindre partier. Å andra sidan kan man förstå att ett parti som tar avstånd från politiskt våld har svårt att gå sida vid sida med Antifascistisk Aktion som arbetar med politiskt motiverat våld.
Enhetsfronten har också andra problem. Personliga och politiska motsättningar är allt för starka, även om det självklart finns undantag som Nätverket Gazasolidaritet.
Motsättningarna har gått så långt att man till och med i vissa fall har fördömt andra grupperingar inom vänstern. Ung Vänster talade exempelvis på sin senaste kongress om ”sektvänstern” och påstod att mindre vänsterpartier använde sig av enterism för att ta makten i olika fackklubbar. Dessa paranoida drag finns tyvärr inte bara inom Ung Vänster, som i SSU, LO och Grön Ungdom ser sina naturliga samarbetspartners, utan också inom andra organisationer.
Hur förändra ett samhälle när vi inte drar åt samma håll men i olika vinklar? Tänk er en betongkloss (samhället) med en liten järnring i. I järnringen sitter ett rep. Repet är kluvet i minst femtio delar och väldigt smalt. Visst rör sig betongklossen lite då och då. Men dessa ögonblick är undantag som är så ovanliga att vi alla minns året, datumet och det exakta händelseförloppet. Många av de femtio små repstumparna spänns och går av. Att tvinna ihop repet så att det blir starkt igen går inte. Det har varit söndrat i sina beståndsdelar så länge att vetskapen om hur man gör har dött bort.
Utopisterna vill ändå göra ett försök. Min personliga åsikt är att vi inte alls ska göra det. Vi har en gemensam vetskap om klassmotsättningarna, men därutöver har vi helt olika synsätt och ideologier. Så länge vi kan samarbeta ibland och göra exemplet Nätverket Gazasolidaritet till en självklarhet i stället för ett undantag så kan vi fortsätta att praktisera våra skiftande övertygelser. Splittringarna är inte alltid något ont, ibland är de nödvändiga för att historien ska leda framåt.
Också jag tycker att den röda fanan är vackrast när den bärs fram av mitt parti. Men ibland undrar jag om jag är en av dem som bidrar till en utveckling som är skadlig för vårt gemensamma mål.
Artikel publicerad 14 juni, 2017.