Det vita ljuset rör sig i sin tillväxt Varje

ögonblick ett litet tillskott Som driver

varelsernas förändrings liv I mörkret ser oss

fattigdomens ansikten, ber om pengar till

natthärbärge Men det finns inget härbärge

undan ljuset Alla skuggorna är fulla av ljus

Alla pengarna är fulla av smärta De bränner i

händerna, också hos dem som tar emot Vi

drivs in i förnedringen Samhället i nedgång

har inga skyddsmekanismer Motståndet saknar

organisation Och det som kommer i spontanitet

räcker inte Frihetens organisation är

omöjlig; det vet också frihetens fiender Hur

tar vi emot ljusskuggorna, i våra utsträckta händer

(Göran Sonnevi)

JAG

Egentligen var ju detta högmod ömkligt

Den tid då jag inför mig själv

föreställde en nästan unik varelse

Till minst nittio procent oavhängig,

till högst tio procent avhängig av någonting:

?världen?, ?de andra?

Generationerna som tågar in i mig,

det trånga passet där de sammanfattas

Svindeln i språnget

då en partikel lösgör sig ur strömmen

och uppfångar ljusstrålen

som sökt sig ned genom årbiljoner

Jag uppfattade mig som en engångsföreteelse,

en droppe som tiden svettats ut efter all dessa år

*

Jag har gjort mig löjlig, jag vet

Ändå, hur ljuvt att läppja dig första gången,

Oavhängighet,

som läkedom och gift!

Att släppa cykelstyret i utförsbacken

Att viska dessa ord av trots

och vända på blixtnedslaget

Befriande högmod!

Ljuset som utgick från denna erfarenhet

Att se sitt eget ansikte i spegeln, äntligen:

hur det dyker upp, hur det kommer ur djupet

Det dagas emot mig, det förklarar sig,

och försiktigt passar jag in i dess form

*

Jag såg bort från världen

Dolde mig i ängslans övermod

Insåg omsider att jag inte var Det stora undantaget,

att jag var dödlig som de andra

och ibland de andra

Bakgrunden flagnar,

guldgrunden

mot vilken ansiktet tycktes oförgängligt

Som sol och yrsnö när den sönderdelas

Kände hur någon tog mig under armarna

Det var inte förnedrande, det värmde

Känner hur jag varligt flyttas in bland de andra

Som när någon tålmodigt lär ett barn

att gå trygg över isen på en svekfull skena

*

Jag vet, trängseln är stor

Att vi snart trampar ner varandra

i ett ständigt växande Mexico City eller Calcutta

Ändå är en människa alla människor

Samtidigt är alla en enda, obytbar

Du lever i de andra, liksom de lever i dig,

antingen du vill det eller inte,

antingen du vill dem eller inte

Erkänn dem!

Så länge du inte igenkänner deras ansikten,

är du en främling i dig själv

(Bengt Berg)

Artikel publicerad 14 juni, 2017.