Amerikanska historiker har gjort vad man kunnat för att försköna historien. Slavekonomin har framställts som en bisak – en stillastående feodal enklav, som av en olycklig slump råkade utvecklas i södra USA under 1800-talets första hälft. Och som redan från början hamnade i motsättning både till kapitalismen och till den amerikanska demokratiska ideologin. Rasismen beskrivs som en envis ideologisk kvarleva som inte har några rötter i den amerikanska kapitalismens verklighet. Det är därför liberala kritiker nu är så förvånade inför poliskjutningarna av svarta och så undertryckt irriterade över organisationer som Black Lives Matter.

Men Gunnar Myrdal och andra liberaler, som betraktar rasismen som en oamerikansk rest från det förgångna, har fel. Slavekonomin i Förenta Staternas sydstater var den europeiska industrialismens och den amerikanska kapitalismens bultande hjärta under deras avgörande första halvsekel. Billig bomull var 1800-talets motsvarighet till det följande århundradets billiga olja. Och det var landstölden och slavarbetet i USA som gjorde den möjlig.

Rasismen trycktes tillbaka i nordstaterna under inbördeskriget och åren närmast efter. Men den återkom med förnyad styrka mot slutet av seklet och har sedan dess präglat det amerikanska samhället. Den amerikanska borgarklassen fann att rasismen kunde användas. Den kunde med dess hjälp splittra arbetarklassen och andra som missgynnats av de snabbt växande klasskillnaderna i den amerikanska industrikapitalismen. Och den kunde legitimera skillnaderna och behålla sitt grepp över småborgerskap och mellangrupper.

Var gång högerpolitiker har blåst till strid för att öka klyftorna i det amerikanska samhället har man valt att inte tala om ekonomi. Man har talat om ras och rasifierad brottslighet. Rasismen frodas fortfarande i Amerika, eftersom borgarklassen har nytta av den.

Artikel publicerad 14 juni, 2017.