Övningen är en del av det värdlandsavtal som Sverige tecknat med Nato. Detta avtal är ett led i en process där olika svenska regeringar från och med början av 1990-talet i allt större utsträckning underordnat sig USA-imperialismen. 1994 gick Sverige med i Partnerskap för fred. Hösten 2014 gick Sverige med i något som kallas Interoperabilitetsplattformen tillsammans med 24 andra länder, bland annat Bahrain och Förenade Arabemiraten som deltar aktivt i Jemens förstörelse. Sverige gick också med i något som kallas Enhanced Operability Program, som ytterligare fördjupar samarbetet med Nato. Alla dessa avtal är bilaterala, men det är förstås USA som är storebror.

Den svenska neutralitetspolitiken, som härstammar ända från Karl XIV Johans tid, har tjänat Sverige väl. Vi har lyckats hålla oss utanför två världskrig. Den har också gjort det lättare för folkliga krafter att påverka svensk utrikespolitik och göra den mer självständig mot imperialistmakterna. Detta har också varit värdefullt för länder i tredje världen som önskat gå sina egna vägar.

Om vi inte lyckas vända denna process blir Sverige till slut medlem i Nato. Det vore ett stort nederlag för det arbetandee folket, som skulle riskera att bli kanonmat. Det vore också nederlag i kampen mot imperialismen. Därför är det nödvändigt att mobilisera motståndet mot svenskt Nato-medlemskap. Anpassningen är långt gången, men ännu vågar inte den rödgröna regeringen ansöka om medlemskap. Stora folkliga protester mot Auroraövningen kan skicka en signal till regeringen. Sluta upp med anpassligheten, återställ den svenska neutralitetspolitiken, inget svenskt Nato-medlemskap!

Artikel publicerad 23 november, 2017.