Den här tiden på året, när vintern i Iran tar sina sista suckar, för att ersättas av vårens ljus, utslagna knoppar och solens värmande strålar, storstädar iranierna.
Nyår – norooz – som årligen infaller på vårdagjämningen står runt knuten och det gäller att hinna med storstädningen som på persiska går under benämningen khanetekani, att skaka huset.
Dessa sista dagar på året hoppar iranier också över eld och ber den att ta ifrån oss vinterns sjuklighet och att skänka oss glöd och liv. När vi träder in i det nya året gör vi det med rent hus och en frisk kropp och själ. Vintern skakar vi av oss.
1979 skakade iranierna inte bara av sig vintern, utan också shahens diktatur och despoti. Pahlavis brutala monarki störtades genom en av modern historias folkrikaste revolutioner och av en koalition av sekulära vänstergrupper, vänsterislamister och islamistiska grupper. Under de två sista vintermånaderna vibrerade luften av politisk organisering och för första gången sedan CIA:s och MI6:s statskupp 1953 – som avsatte premiärministern Mohammad Mossadeq efter hans försök att nationalisera landet olja och i stället installerade Mohammad Reza Pahlavi som enväldig kung – kunde iranierna andas.
När Khomeini knappt två månader efter revolutionen förkunnade införandet av slöjtvång svarade hundratusentals kvinnor på den internationella kvinnodagen – som under shahens styre varit förbjuden att fira – med protester över hela landet från Tabriz och Sanandaj till Isfahan och Abadan. I huvudstaden Teheran föll vinterns sista snö över demonstrationståget som inte hade slut i sikte. Protesterna höll i sig i flera dagar och tvingade Khomeini att tillfälligt backa i fråga om obligatorisk hijab.
Denna snart halvsekel gamla protest lär oss något om dagens situation. För även om Khomeinis utrensning av oppositionella inleddes strax efter revolutionen – en kampanj som skulle pågå under många år där tiotusentals aktivister tillhörande Folkets mujahedin och vänstern fängslades, torterades och mördades – var islamisternas styre fortfarande svagt året efter revolutionen. Det var inte förrän Saddam Husseins militära anfall mot Iran ett och ett halvt år efter revolutionen som Khomeini fick den gudagåva han behövde för att konsolidera sin makt, som Ervand Abrahamian, en av de främsta iranska historikerna, så klockrent beskriver i en nyligen publicerad lång intervju i New Left Review. Iran-Irak-kriget var inte bara förödande för människorna som levde under Saddams bomber, utan också dödsstöten för de krafter som försökte förverkliga revolutionens löften om frihet, jämlikhet och rättvisa.
När bomber faller tystnar allt annat.
När allt tystnar stärker diktatorn sitt grepp.
Det enda som återstod under det åtta år långa kriget var enskilda handlingar av motstånd. Som när min mamma vägrade fylla den påse alla vi skolbarn fick hemskickade – med instruktioner om att fylla den med kalsonger, strumpor och konservburkar som skulle skickas till soldaterna vid fronten. Eller skådespelarna som på landets största scen, Teater Shahr i Teheran, spelade Tjechovs Körsbärsträdgården medan bomberna föll och påhittigt visade vindrickandet utan att benämna den dryck som förbjudits av islamiska republiken. Eller kvinnor som dolde sitt hår, men inte sin nacke, med en mössa i stället för med slöja.
Det skulle dröja till slutet av 1990-talet för missnöjet mot regimen att åter bubbla upp till ytan. Sedan dess har våg efter våg av protester avlöst varandra: Medan studenter har krävt frihet har journalister, författare och filmare höjt rösten för yttrandefrihet. Medan arbetarna insisterat på att få sina löner utbetalda, bättre arbetsmiljö och rätten att organisera sig fackligt har kvinnorörelsen efterlyst ändrad familjelagstiftning och att få klä sig som en vill. Medan reformisterna har bett om fria val har miljöaktivister och bönder stridit för bevarande av natur och protesterat mot ekologiskt förfall, såsom regimens katastrofala vattenförvaltning. Medan mödrar och familjer till fängslade aktivister krävt att de politiska fångarna ska friges har pensionärer såväl som lärare och sjuksköterskor krävt ett slut på korruptionen.
I en studie av bland annat Mohammad Ali Kadivar, lektor i sociologi och internationella studier vid Boston University, förekom fler än sex tusen enskilda protester i Iran mellan åren 2015–2024.
Det iranska folket har under årtionden ropat efter frihet, värdighet och social rättvisa men varje protest, varje fackförening, varje försök till politisk organisering har utsatts för systematisk repression av regimen. Tidningar har stängts ned och fackliga aktivister, studenter, feminister och miljökämpar har fängslats och dömts till döden. Alla eftergifter till inhemsk opposition var enligt landets före detta högsta religiösa ledare, Ayatollah Khamenei, som i början av mars dödades av USA och Israel, ett tecken på svaghet.
De sanktioner som västvärlden påtvingat Iran har varit förödande för gemene man, framför allt sedan Trumps allt hårdare sådana år 2018. Ändå har den härskande klassen i Iran berikat sig själv, framför allt sedan omstrukturering av ekonomin under den hårdföra presidenten Mahmoud Ahmadinejad som kom till makten 2005. Under sin valkampanj lovade han att ”sätta oljepengar på folks bord” men hans verkliga politik – med Khameneis välsignelse – kom att avskaffa och slå ihop flera ministerier, avreglera delar av marknaden, omstrukturera styrningen av landet oljesektor, privatisera stora delar av industrin och slopa subventioner till de fattigaste.
Den nedmontering av staten och koncentrationen av kapital som inleddes under Ahmadinejads åtta år vid makten skriver Arang Keshavarzian, professorn i Mellanöstern- och islamstudier vid New York-universitetet, grundligt om i New York Review of Books och sammanfattar: ”Från förfallande infrastruktur till bristfällig miljöförvaltning har iranier levt med konsekvenserna av en urholkad stat sedan dess.”
Så kom den politiska och ekonomiska makten att allt mer koncentreras runt miljonärsmullorna: den härskande klassen i Iran som består av få och sammanlänkade familjer mellan prästerskapet och Revolutionsgardet. Eller med historikern Abrahamians ord: den iranska regimen är ”ironiskt nog lik Pahlavi-regimen. Då fanns det omkring femtio familjer som kontrollerade staten. Det är mer eller mindre likadant nu”.
Under samma period som denna grundliga omstrukturering pågick återupplivades arbetarrörelsen i Iran och kom – med sin blotta existens och påminnelsen om de icke infriade löftena om social rättvisa – att utgöra ett hot mot landets styrande elit. Alltså slog man ner även denna rörelse. Om Khomeini kunde befästa sin makt och rensa landet på all opposition under kriget mot Irak utnyttjade Ahmadinejad de allt mer högljudda hoten om amerikanskt anfall i mitten av 2000-talet till att tysta den rörelse som hade kunnat fälla den islamiska republiken, precis som den en gång gjorde med monarkin. Under Ahmadinejads styre genomgick landet också en djupgående militarisering där Revolutionsgardet nu inte bara hade kontroll över statsapparaten, utan också över ekonomin och stora arbetsplatser.
Sanktioner och krigshot blev en björntjänst till dem som, mot alla odds, försökte organisera politiskt och långvarigt motstånd. Ju högre västs krigstrumma ljöd desto tystare blev rörelsen i Iran.
I årtionden har aktivister skrikit sig hesa om denna verklighet. Och när Israel och USA till slut attackerade Iran förra sommaren dröjde det inte länge innan oppositionella röster, från de intellektuella i författarförbundet till fängslade kvinnoaktivister, uttalade sig med ett enande budskap: Nej till den islamiska republiken, men också nej till kriget.
Samma paroll upprepades efter regimens massaker på demonstranter i början av året. Denna ”tredje strömning”, som både motsätter sig kriget och den islamiska republiken, hörs sällan i västliga medier. I The Nation visar skribenten Sina Toossi att den består av vitt skilda politiska aktörer, från reformister till politiska fångar. Efter januariprotesterna och regimens massaker samlade sig den här strömningen för att, som Toossi skriver, fördöma ”den islamiska republikens massmord som brott”. Han fortsätter: ”De krävde ansvarsskyldighet, frihet och genomgripande förändring. De efterlyste en folkomröstning och en konstituerande församling. De tog avstånd från det religiösa auktoritära styret. Och de tog avstånd från krig.”
Skribenten Naghmeh Sohrabi beskriver det än mer ingående i tidskriften The Equator. Där staplar hon exempel på varandra för att visa hur människor i intellektuella kretsar samlades ”inte bara för att sörja utan också för att föreställa sig vad som skulle kunna byggas ur deras sorg och förtvivlan. Att dessa röster har tystnat sedan den 28 februari, då USA och Israel inledde ’Operation Epic Fury’, gör det ännu mer angeläget att minnas dem”, menar Sohrabi.
När bomber faller tystnar allt annat.
Bland annat röster tillhörande arbetare inom olje- och gassektorn i den sydliga staden Assaluyeh som med sin stora protest under december 2025, där de krävde tryggare arbetsvillkor och utbetalda löner, föregick januari månads massdemonstrationer. Under tredje veckan av USA:s och Israels oprovocerade och folkrättsvidrig militära anfall på Iran bombades deras arbetsplats – världens största gasfält South Pars.
Trots alla motsägelsefulla ursäkter som USA har gett till kriget mot Iran har deras mål från dag ett varit tydligt: att krossa landets infrastruktur och förvandla det till vad vissa beskriver som en kollapsad stat.
Förstörelsen av Gaza var en generalrepetition för vad Israel och USA i skrivande stund utför i både Libanon och Iran. Skolor, sjukhus och viktig infrastruktur bombas sönder, hela lägenhetskomplex rivs till marken, evakueringsorder tvingar miljoner människor på flykt. Folkmordet i Gaza begravde inte bara tiotusentals palestinierna och hoppet om en framtida palestinsk befrielse, utan lade också den internationella rätten i ruiner. Vad vi i skrivande stund bevittnar, för att låna lektorn i internationella relationer, Eskandar Sadeghi-Boroujerdis ord i London Review of Books, är ”en politik präglad av gangsterimperialism som saknar både internationellt och inhemskt samtycke”.
I detta läge har Iran all rätt att försvara sig mot denna gangsterimperialism som, om den kommer segrande ur detta, kommer att vara det absolut största hotet mot alla människor i Mellanöstern. Det har den varit i årtionden: Ingen annan militär makt har tillsammans mördat fler människor i Mellanöstern än den israeliska och amerikanska.
Under januariprotesterna släppte den iranska regimen lös ett våld som sällan skådats i den islamiska republikens historia. Enligt vissa bedömare var det för att tyngden och frekvensen av missnöjet höll på att kulminera till en nivå som hotade landets styrande skikt. Och även om vi sett iranier fira dödandet av landets högsta ledare – som i stället borde ha ställts inför rätta för sina brott mot sin egen befolkning – kan regimen nu använda detta krig, såsom Khomeini en gång gjorde, för att konsolidera sin makt.
Redan efter tolvdagarskriget ökade den inhemska repressionen. I skuggan av bomber genomförs dödsdomar mot politiska fångar i detta nu och de iranska ledarna har utfärdat hot mot människor som samlas för att uttrycka missnöje.
Hade USA:s och Israels bomber inte fallit över Iran hade iranierna, likt vintern 1979, haft en möjlighet att skaka av sig sina tyranner och stiga in i det nya året och andas in vårvindarna. I stället tvingas de leva under gangsterimperialismens projektiler, där ingen får luft. Varken palestinier, libaneser eller iranier.
Bomber befriar aldrig. De begraver.
Artikel publicerad 20 mars, 2026.