Israels straffrättssystem i de ockuperade palestinska områdena har sina rötter i det brittiska kolonialväldet. Militärdomstolen och fängelset är integrerade delar av den palestinska erfarenheten. Clartés Mai Greitz skriver om den palestinska fångrörelsen och intervjuar Zakaria Zubeidi, den mest profilerade palestinier som släpptes vid fångutväxlingen mellan Hamas och Israel i januari 2025.
De palestinska fångarnas öde har alltid varit en central fråga i de så kallade fredsförhandlingarna och en majoritet – uppskattningsvis omkring 70 procent — av palestinska familjer har någon gång haft en eller flera familjemedlemmar fängslade till följd av aktiviteter kopplade till motstånd mot ockupationen.
Domstol, fängelser, rättegångar, åklagare, försvarsadvokater — allt ger en aura av att militärdomstolen är en domstol som andra. Men det juridiska språkbruket döljer rättslösheten i ett system där rätten skrivs av israeliska soldater och återspeglar vad dessa anser vara skadligt för Israels intressen. Domarna och åklagarna är alltid israeliska soldater. De anklagade kan dömas — och de döms i stort sett alltid — utifrån hemlig bevisning eller bevisning framtvingad under tortyr. Tusentals sitter också fängslade utan att ens vara dömda. Genom så kallat administrativt frihetsberövande kan en person hållas fängslad utan rättegång, med motiveringen att han eller hon kan bryta mot lagen i framtiden. Eftersom åtgärden är förebyggande finns ingen bortre tidsgräns för hur länge frihetsberövandet kan förlängas.
Systemet utgör i praktiken apartheid. Militärdomstolarna dömer enbart palestinier. Israeler bosatta på samma område, som begått samma brott på exakt samma plats ställs inför rätta vid en allmän domstol, med ordinära rättssäkerhetsgarantier.
Militärdomstolarna är hjärtat i ockupationens institutionella maskineri, och fängelsesystemet — eller det nätverk av tortyrläger som människorättsorganisationen B’tselem valt att kalla det — riktar sig inte enbart mot det militanta, våldsamma motståndet utan också mot barn, vårdpersonal, journalister, poeter och mr-aktivister. Varje år grips och åtalas omkring 700 barn. Tre av fyra utsätts för fysiskt våld under arrest och förhör. Dödsfall, inklusive bland barn, förekommer i fångenskap som ett resultat av tortyr och bristande medicinsk vård.
Erfarenheten av israeliska fängelser delas av många av Palestinas mest framstående intellektuella och konstnärer, även nationalskalden Mahmoud Darwish greps för sin poesi. I Emile Habibis roman The Pessoptimist fängslas huvudpersonen upprepade gånger för triviala överträdelser, medan hans fångvaktare föreläser om den israeliska demokratins förtjänster; Samih al-Qasims dikt Enemy of the Sun handlar om att fortsätta kämpa till sista andetaget; Walid Daqqa, författare av barnböcker och pjäser, och nya generationer som Bassem Khandaqji, vars roman A Mask the Color of the Sky skrevs från fängelset, bär också på denna erfarenhet. Bland motståndets intellektuella finns även Basel al-Araj, ofta kallad ”den intellektuella martyren”.
Nästan alla framträdande palestinska politiska ledare har suttit i israeliskt fängelse, och flera har frigivits genom fångutväxlingar. Marwan Barghouti, Fatah-ledare fängslad av Israel sedan 2002, ses som Palestinas mest populära och potentiellt enande figur, ofta kallad ”Palestinas Mandela”. Tillsammans med Ahmad Saadat, ledare för PFLP, har han alltid varit ett krav vid fångutväxlingar och utgjorde högsta prioritet för Hamas vid de senaste fångutväxlingarna – hittills utan resultat. Ahed Tamimi, flickan som blev ansiktet för de ungas kamp, frigavs i november 2023. Den mest profilerade fången som släpptes i utbytet mot israeliska gisslan var dock Zakaria Zubeidi.
Den kollektiva entusiasm som mötte Zubeidis ankomst till Ramallah i januari 2025 återspeglar hans status i det palestinska samhället. Det är inte lätt att sammanfatta hans liv. Han ska en gång fått frågan varför ingen gjort en pjäs eller film inspirerad av hans liv. ”Det skulle inte bli trovärdigt”, svarade han. Som barn i flyktinglägret i Jenin på Västbanken blev han tidigt involverad mot ockupationen. Som trettonåring skadades han första gången av israelisk skottlossning, vid fjorton års ålder satt han i fängelse för första gången. 1993 frigavs Zubeidi i samband med fångutväxlingar som följde på fredsprocessen efter Osloavtalet. Hans mytiska status föddes som befälhavare för Al-Aqsa-martyrernas brigader under den israeliska invasionen av Jenins flyktingläger 2002, tio dagar av strider där 52 palestinier och 23 israeliska soldater omkom. Zubeidis ansikte bär fortfarande spår av splitter från en explosion, och han säger att han inte håller räkning på hur många gånger han har undkommit döden.
2008 lade Zubeidi ned vapen och antog en ledande roll i The Freedom Theater, som en del av den kulturella intifadan; användningen av teater, poesi, musik och konst som icke-våldsamt motstånd mot ockupationen. Han har fortsatt balansera mellan att försvara det politiska våldets legitimitet och att kritisera det som strategi. Han har haft nära band till delar av den radikala israeliska vänstern och figurerar till exempel i dokumentären Arna’s Children. Zubeidi är en oortodox tänkare och aktiv debattör, och har haft en kritisk hållning mot Palestinska myndigheten (PA), och har anklagat det palestinska politiska ledarskapet för misslyckanden.
2011 återkallade Israel hans tidigare amnesti. Ett år senare arresterades han av Palestinska myndigheten efter en skottlossning i Jenin, som en del av deras försök att hävda kontroll över säkerhetsläget och hantera väpnade aktiviteter i området. Han inledde då en hungerstrejk och frigavs senare. 2019 greps han återigen av Israel, misstänkt för inblandning i attacker mot bosättningen Beit El. Han dömdes inte för dessa misstankar, men hölls frihetsberövad.
Zubeidi inledde ett forskningsprojekt vid Birzeit universitet före sin arrestering med titeln The Hunter and the Dragon: Pursuit in the Palestinian Experience from 1968–2018. Projektet dokumenterar palestiniernas erfarenheter av förföljelse och kombinerar historisk analys med Zubeidis egna erfarenheter.
Fram till början av 1990-talet hölls palestinska fångar på Västbanken och i Gaza, men sedan dess deporteras de till fängelser inne i Israel, vilket i sig bryter mot internationell rätt. Det var från ett av dessa högsäkerhetsfängelser, Gilboa prison, som Zubeidi 2021 genomförde en flykt som blivit legendarisk: med enkla köksredskap grävde de en över 20 meter lång tunnel under murarna. Det tog den israeliska säkerhetstjänsten fem dagar att hitta honom och de fem andra medfångarna som flytt. Under en kort stund överlistade draken sin jägare och bröt sig fri.
När Zubeidi sedan släpptes i januari 2025 i fångutväxlingen med Israel hade hans son nyligen dödats av den israeliska militären i en drönarattack. En tid tidigare hade även hans bror dödats. Hans mamma dödades 2002, och ytterligare en bror dödades senare av militären.
Så har Zubeidis liv sett ut, fyllt av motstånd och förtryck. Clarté har fått möjlighet att ställa några frågor till honom.
Hur skulle du beskriva de palestinska fångarnas situation i dag?
Situationen för de palestinska fångarna är inte bara en humanitär fråga för de frihetsberövade; den speglar också konfliktens karaktär i sin helhet. Fängelset är inte bara en plats för bestraffning — det har blivit ett verktyg för politisk och psykologisk press, ett försök att bryta ner det palestinska folkets vilja.
Historien har samtidigt visat att palestinska fångar inte ser fängelset som en slutpunkt, utan har tvärtom ofta förvandlat det till en arena för motstånd. Kroppen kan vara fjättrad, men tankarna är fria. De små cellerna kan bli stora rum för kunskap, där värdigheten ändå kan bevaras.
Vilka aspekter av fängelset är svårast att förmedla till människor som aldrig har upplevt den?
Tiden! I fängelset är tiden förlamande, stillastående. Det svåraste att förmedla är denna upplevelse av tid. Mycket av livet handlar om väntan: väntan på nyheter från omvärlden, på ett besök, på att få träffa en läkare eller en advokat. Tiden kontrolleras av fångvaktaren.
Det jag nämner är en verklighet, inte en uppgivenhet, eftersom många fångar ändå lyckas skapa ett annat slags frihet — genom att värna sina tankar och sin själ, även om kroppen är fängslad.
Du är inte bara en tidigare fånge utan arbetar också med fångars rättigheter i dag. Hur kan solidaritet vara effektiv eller göra skillnad?
Den verkliga bilden av vad som sker måste nå fram. Jag tror att verklig solidaritet börjar med förståelse. När man inser att frågan om fångars rättigheter inte bara är en politisk slogan, utan också en djupt mänsklig fråga blir solidariteten djupare. I historiska erfarenheter som rör förtryckta folk har det globala samvetet, med sin lågmälda kraft, haft ett betydande inflytande. Solidariteten förändrar inte världen över en natt, men den förhindrar att världen förblir tyst. Och när en journalist skriver, en forskare talar eller en människorättsorganisation agerar skapas utrymme för diskussion och medvetenhet – något som i längden oundvikligen bidrar till positiv förändring.
I Israel finns politiska förslag om att införa dödsstraff för palestinska fångar. Hur allvarligt ser du på dessa hot, och vad skulle det innebära om det genomfördes (red. anm. frågan ställdes innan Knesset biföll förslaget om dödsstraff)?
Om förslagen genomförs och blir verklighet skulle det få stora konsekvenser för hela samhället, inte bara för fångarna.
Vad som kanske inte är allmänt känt är att avrättningar redan sker i olika former. Statistiken visar att antalet fångar som avlidit i fängelse mellan 1948 och 2023 uppgick till cirka 140. Mellan 2023 och i dag har siffran överstigit 160, vilket tyder på att avrättningar genomförs på olika sätt. Utöver detta finns fall som inte dokumenteras, bland annat personer från Gaza som arresterats under kriget och vars öden inte är kända för oss.
Hur ser du på hungerstrejker som motstånd?
Det organiserade motståndet i fängelse har genom åren tagit sig många uttryck. Hungerstrejken skiljer ut sig på det sättet att det är en protest som helt vilar på viljestyrka. Det är en tyst dialog mellan fångens kropp och fångvaktaren. Genom hungerstrejken väljer fången att göra sin egen kropp till ett verktyg för förändring och ställer världen inför en moralisk fråga: Hur länge kan man ignorera rösten från en människa som kräver sin värdighet? Hungerstrejk som protest har haft en stark symbolisk betydelse i många historiska sammanhang runt om i världen, inte minst i de nordirländska fångarnas kamp.
Många minns din flykt från Gilboa- fängelset. Hur ser du på den händelsen i efterhand?
Vissa ser flykten som en ren säkerhetsincident, men den var mer än så — det var också ett djupt mänskligt ögonblick. I det korta ögonblick som följde efter flykten blev frihetens innebörd så påtaglig. Människor strävar av naturen alltid efter sin frihet. Även om friheten i detta fall varade bara en kort tid, bekräftade den att längtan efter befrielse är en grundläggande del av vår mänskliga natur.
Du frigavs genom den senaste fång- utväxlingen men tilläts inte återvända till din hemstad Jenin, kan du säga något om det?
Friheten efter fängelset liknar känslan av att äntligen träda ut ur en lång, mörk tunnel. För många frigivna fångar har denna frihet varit ofullständig, eftersom vi inte har tillåtits återvända till den plats där vi hör hemma. Glädjen över att lämna fängelset blandas då med sorgen över att tvingas leva långt från de platser som format våra minnen. Samtidigt finns hoppet kvar om att denna frihet bara är ett första steg mot en större frihet i framtiden.
Begreppet sumud — ståndaktighet — inspirerar många människor utanför Palestina. Var hittar du din egen inspiration och styrkan att fortsätta genom åren?
Ståndaktighet är inte en individuell bedrift, utan en djup samhörighet mellan människan och hennes samhälle — mellan hopp och minne. För mig var litteratur och reflektion ett viktigt sätt att bevara den inre balansen i fängelset. Min inspiration kommer också från övertygelsen om rättvisan i mitt folks sak, men också från familjer som väntar på sina barn i fängelset och från kamraterna som aldrig glömt oss.
Ser du någon möjlighet att Marwan Barghouti kan friges?
Marwan Barghouti har stor politisk och symbolisk betydelse. Frågan är kopplad till politiska beslut och omständigheter som kan förändras över tid. Dörrar som verkar stängda kan öppnas genom politiska omvälvningar, därför finns hoppet kvar.
Har du någon sista uppmaning, hur kan människor bidra till att förändra situationen för fångarna?
Mitt budskap är att rättvisa inte är en lokal idé — det är ett gemensamt mänskligt språk. Det är också så att frihet inte bara är en politisk slogan utan ett pris som människor tvingas betala. Vi är sammankopplade som människor och det som sker på en plats kan nå och beröra människors samvete långt borta. Jag uppmanar människor i Europa och Sverige att uppmärksamma frågan om fångarnas mänskliga rättigheter, läsa mer om den och stödja människorättsinitiativ som försvarar de politiska fångarnas värdighet.
Artikel publicerad 07 april, 2026.