Kristian ”von” Svensson skriver om Slagkryssaren SMS Lutzow som sänktes i det stora sjöslaget i Skagerack 1916. Matrosupproret i Kiel i oktober 1918 var startpunkten på den tyska novemberrevolutionen.
Lutzow
Det är nåt märkligt med mitt minne,
det verkar liksom sålla bort
detaljer som upprör mitt sinne
och därför måste hållas kort.
Från när vi mönstrade på Lutzow minns jag bara skratt och sång,
hur Helmut skämtade om flickor när kojen kändes alltför trång.
Men jag undrar vad vi trodde, jag tänker på det där ibland:
att vi var så självklart käcka för Kaiser, Gud och Fosterland
Det är nåt märkligt med mitt minne,
så mycket skräp man samlar där-
Sånt får visst alltid plats här inne,
små torra fakta som de här:
Tvåhundrafemtio pansarbåtar
och nära hundratusen man
en här av kugghjulsundersåtar
den dagen själva havet brann.
Det var år nittonhundrasexton, den siste maj på Skagerack
när vi i tyska högsjöflottan och britterna gick till attack.
Efter tjugofyra träffar var Lutzow plötsligt satt ur spel,
vi fick order att sänka oss själva för att ej komma fienden till del.
Men under däck fanns flera hundra som inte kunde ta sig opp,
ur ventilerna fick de beskedet: för Kaiser, Gud ”und fahne hoch”.
Det är nåt märkligt med mitt minne,
det verkar liksom sålla bort
detaljer som upprör mitt sinne
och därför måste hållas kort.
För när vi rodde bort från Lutzow vet jag att det steg en sång,
en metallisk sång från talrör: metallisk, svag och trång.
Men jag har glömt nu vad de sjöng om, de som blev kvar under däck,
visst minns jag rösterna och klangen, men själva melodin är väck.
Om jag fick minnas vad jag ville hade de sjungit ut sitt hat
till alla satans amiraler som dömde dem till makrillmat.
Men sådant sjunger bara mänskor som ännu värms av livets brand,
på Lutzow sjöng de väl för döden i form av Gud och Fosterland
Matrosen från Kiel
Du undrar visst vad jag gör här på vägen mot Berlin,
en matros på torra land som bär på en karbin.
Nå, ser du röda bindeln här runt min vänstra arm?
Röd som blod från de som slösades i krigets larm.
Den bärs också av pojkarna från fronten västerut
som deserterat och gått hem, snart är slakten slut.
När maktens män sen står och pekar finger mot oss
och säger att vi svek vårt land och borde fortsatt slåss,
då ska vi räta ryggarna och säg att vi var med
nittonhundraarton när vi vann vår fred.
Kriget är förlorat för alla tusenfalt,
runt på kontinenten grävs det gravar överallt.
Så ledningen är van vid att vi dör till dess behag
och ville skicka hela flottan på självmordsuppdrag.
Men vi hissa´ röda flaggor med kanon och batteri,
vända mot de skepp som inte följt vårt myteri.
När maktens män sen står och pekar finger mot oss…
De kallar oss ”förrädare”, de kallar oss för ”pack”,
de kallar oss för ”pöbel” men det där är bara snack,
för bakom deras titlar, deras pengar och förakt
finns ingen högre plan, bara jakt på mera makt.
Efter fyra år i skyttegrav och tusen år på knä
stod vi upp och som i Ryssland föll vår kejsare.
När maktens män sen står och pekar finger mot oss…
Kristian ”von” Svensson är artist, låtskrivare och författare som bland annat finns representerad med egna sånger i arbetarerörelsens ”psalmbok” Röda sångboken (Leopard förlag, 2014).
Artikel publicerad 12 juli, 2023.