Antifascismen: En lidelsefull rörelse som aldrig lider

När vi talar från en position som antifascister talar vi inte sällan om dystopiska framtidsscenarion. Vi talar inte sällan om nazisternas våldsdåd och mord. Vi talar om fascismens framfart över europa och att trettiotalsretoriken kommit tillbaka. Därefter talar vi om strategier för att förhindra och stoppa fascismen. Kanske kommer vi fram till att vi som antifascistisk rörelse är de enda som kommer verka föratt stoppa extremhögern, inte minst som den nu intar topposition efter topposition inom Europas och USAs  parlament. Vi upplever ett scenario som är att representanter från staten, kapitalet och våldsmonopolet i bästa fall underskattar fascismens anhängarantal, våldsamhetsgrad och utbredning. I övriga fall; att de sympatiserar med extremhögern, är en del av den, aktivt stödjer den. Uppför denna gigantiska  uppförsbacke rör sig så den antifascistiska rörelsen, och vi talar knappt någonsin om smärta,rädsla, ensamhet och sorg. Vi talar så sällan om lidande att en kan fråga sig hur den ens kan komma sig?