Beträffande 7 oktoberattacken är en förhållandevis vanlig retorisk figur ‒ för att inte, med den palestinske poeten Mourid Bargouti, säga ett förhållandevis vanligt ”lingvistiskt trick”1 ‒ att omtala den som det värsta dödliga angreppet på judar sedan Förintelsen.
På treårsdagen av händelsen skriver till exempel Dagens Nyheter i sin ledare: ”Det var den värsta attacken på judar sedan Förintelsen.”2 Och i en artikel av samma tidnings Mellanösternkorrespondent Emma Bouvin om det så kallade bosättarvåldet på Västbanken tio dagar senare, kunde man likaså läsa: ”För tre år sedan genomförde Hamas sitt terrordåd mot Israel, det värsta massmordet på judar sedan Förintelsen”; samtidigt låter hon de våldsamma bosättarna vara ”israeliska”, inte judiska som offren i den citerade meningen.3
En snarlik retorisk figur, i att vilja inordna dådet i ett antisemitiskt våldssammanhang, är att likna det vid en pogrom. Även i detta fall får en text i Dagens Nyheter, för övrigt publicerad samma dag som den nyss nämnda artikeln ovan, bidra med ett konkret exempel. Den aktuella texten är det tacktal som Philippe Sands ‒ internationellt känd jurist och författare ‒ höll tidigare i oktober vid mottagandet av den tyska bokhandelns fredspris 2026. I det här talet säger han bland annat: ”Hamas-attackerna den 7 oktober 2023 var fasansfulla. De påminde om de pogromer mot judar som fick Rafael Lemkin att mynta begreppet folkmord.”4

Även om det inte går att beslå något av de här tre citaten med att fara med uppenbar osanning, vill jag likväl framhålla att det skorrar falskt och är direkt vilseledande att placera Hamasangreppet i en antisemitisk kontext av Förintelsen och pogromer. De två sistnämnda har det gemensamt att judar dödats i egenskap av att vara just judar, vilka därvid utgjort en förtryckt etnoreligiös minoritet som tilldelats en syndabocksroll, medan de judiska offren för 7 oktoberöverfallet däremot inte dödats för att de varit judar utan i egenskap av att vara israeler, och därmed att hänföra till förtryckarnas skara i stället för de förtrycktas.
Och ordet pogrom, med sin härkomst i det ryska språket, åsyftar våldsamma, dödliga attacker mot en diskriminerad och förtryckt grupp människor ‒ ursprungligen judar, men i utvidgad mening även andra minoriteter ‒ där det inte varit ovanligt att den statliga ordningsmakten förhållit sig passiv, sanktionerat övergreppen eller rentav aktivt deltagit i dem. Att tala om Hamasdådet som pogromliknande, som Philippe Sands gör i sitt tacktal, måste därför anses vara ingenting mindre än ett missbruk av pogrombegreppet. Om det över huvud taget är något i det aktuella sammanhanget av Israel‒Palestina-konflikten som kan göra anspråk på att omtalas som pogromliknande, är det tvärtom det våld ‒ många gånger dödligt ‒ som palestinier på Västbanken utsätts för av såväl bosättare som israelisk militär och polis, inte sällan i maskopi med varandra. Åren 2023‒2025 har så många som 1 244 personer ur den inhemska befolkningen ‒ av dem 268 barn ‒ dödats av israelisk militär och bosättare, enligt den humanitära organisationen Oxfam.5
Vadan dessa retoriska figurer? Genom att framställa Hamas angrepp i ett antisemitiskt ljus av Förintelsen och pogromer, fyller de funktionen av att underförstått misskreditera palestinskt, antisionistiskt motstånd mot israelisk ockupation och överhöghet som illegitimt och insinuera att det egentligen är grundat i judehat. I Dagens Nyheters ledartext på treårsdagen av 7 oktoberattacken är den här misskrediteringen inte enbart underförstådd, utan den är helt explicit formulerad: ”Vad som Hamas däremot uppnått är att visa för alla att man inte är någon ’befrielserörelse’ utan en terrorsekt, genomsyrad av judehat.”6 Men hur motbjudande, vedervärdigt och monstruöst vi än tycker att det är och kanske därför vill visa någon form av avståndstagande, är emellertid det här dådet ‒ eller terrordådet, om man så vill ‒ först och främst en antisionistisk motståndshandling riktad mot judar såsom israeler och därmed representanter för en förtryckande ockupationsmakt, inte ett antisemitiskt dåd riktat mot judar såsom judar.
Den här misskrediteringen ‒ vad jag i en tidigare artikel, i inverterad efterföljd av att man till exempel vid Segerstedtinstitutet i Göteborg talar om israelisering av antisemitism, har kallat antisemitismering av antisionism7 ‒ ges vidare ett indirekt understöd, när bakgrunden till Hamasöverfallet av 75 år av israelisk aggression, ockupation och övermakt lyser med sin frånvaro i de tre DN-texter som det inledningsvis citeras ur. Följaktligen innehåller ingen av dem ett enda ord om: (1) fördrivningen av cirka 750 000 palestinier från sina hem (Nakba) i samband med Israels grundande och expansionen av dess territorium;8 (2) den mer än halvsekelgamla ockupationen sedan Sexdagarskriget 1967 av de efter Israels tillkomst återstående palestinska områdena Östra Jerusalem, Västbanken och Gaza (i kraft av Israels totala blockad har Gazaremsan ur legal synpunkt fortsatt att vara ockuperad även efter det israeliska tillbakadragandet därifrån 2005), med fördrivning av ytterligare ungefär 300 000 palestinier och närvaro i dagsläget av uppemot tre kvarts miljoner bosättare i Östra Jerusalem och på Västbanken;9 (3) drygt 7 500 dödade palestinier i Gaza, inklusive närmare 1 700 barn, i fyra krig och ett flertal mindre militära tillslag mellan september 2000 och 7 oktober 2023.10
Visserligen nämner Philippe Sands i det aktuella talet Palestinas rätt till självständighet, enligt det rådgivande yttrandet av Internationella domstolen (ICJ) i Haag till Förenta nationernas generalförsamling 19 juli 2024 om den israeliska ockupationen av palestinskt territorium. Samtidigt utelämnar han med en talande tystnad att Internationella domstolen i sitt yttrande fastslår att ockupationen av Östra Jerusalem, Västbanken och Gaza är olaglig och att det åligger Israel att avsluta den så snart som möjligt, med skyldighet att dra tillbaka samtliga bosättare och att betala skadestånd eller på annat sätt gottgöra för skador som åsamkats motparten.11
- El-Kurd, M. (2025/2026). Perfekta offer och vädjandets politik (J. Lykke Naderehvandi & K. Lykke Naderehvandi, övers.) [Perfect Victims and the Politics of Appeal]. Göteborg: Glänta Produktion & Bokförlaget Daidalos, s. 89. ↩︎
- Dagens Nyheter (2026). Ledare: Hamas släppte loss mörkret ‒ hur skingrar vi det? Dagens Nyheter, 7 oktober, s. 2. ↩︎
- Bouvin, E. (2026). Dagliga attacker från bosättare ‒ ”Vi är som fångar i vårt eget hem”. Dagens Nyheter, 17 oktober, s. 6‒8. ↩︎
- Sands, P. (2026). Den tyska tystnaden kring Gaza är öronbedövande (J. Thente övers. från engelska ). DN.Kultur, 17 oktober, s. 12‒13. ↩︎
- Oxfam (2026). Oxfam: Under de 3 senaste åren har fler palestinier dödats av israelisk militär och bosättare på Västbanken än på 17 år. Mynewsdesk, 11 juni. Tillgängligt via https://www.mynewsdesk.com/se/oxfam-sverige/pressreleases/oxfam-under-de-3-senaste-aaren-har-fler-palestinier-doedats-av-israelisk-militaer-och-bosaettare-paa-vaestbanken-aen-paa-17-aar-3453523 (17 november 2026). ↩︎
- Dagens Nyheter (2026). Ledare: Hamas släppte loss mörkret ‒ hur skingrar vi det? Dagens Nyheter, 7 oktober, s. 2. ↩︎
- Kaatari, H. (2024). Israels olagligheter, inverterad antisemitism och antisemitismering. Clarté, 2 november. Tillgänglig via https://www.clarte.se/israels-olagligheter-inverterad-antisemitism-och-antisemitismering/ (17 november 2026). ↩︎
- Khalidi, R. (2020/2024). Hundraårskriget mot Palestina ‒ Bosättarkolonialism och motstånd 1917‒2024. (U. J. Miranda, övers.) [The Hundred Years’ War on Palestine ‒A History of Settler Colonialism and Resistance 1917‒2017]. Stockholm: Karneval förlag, s. 79 och 266. ↩︎
- Ibid., s. 266 och 276; Anyuru, J. (2024). Faktan: En sammanfattning av tredje delen av Sydafrikas anmälan till ICJ rörande folkmordet i Gaza 2023‒2024, ”The Facts”. Göteborg: Clandestino Institut, s. 7. ↩︎
- Ibid., s. 7. ↩︎
- ICJ (2024). Legal consequences arising from the Policies and Practices of Israel in the Occupied Palestinian Territory, including East Jerusalem. Tillgänglig viahttps://www.icj-cij.org/case/186 (17 november 2026). ↩︎
Artikel publicerad 22 november, 2026.