Det är förunderligt, men föga förvånande, vilka känslor Roy Anderssons mottagande av Jan Myrdals Leninpris tycks ha uppväckt bland vissa svenska tidsenliga intellektuella.

I andra sammanhang brukar ett sätt att bekämpa en motståndare, större än man själv, betecknas med ett namn, Salamitaktiken. Eller rättare, Szalamitaktiken, eftersom det var Mátyás Rákosi, den mäktige Generalsekreteraren i det ungerska kommunistpartiet, som på 40-talet uppfann benämningen, om än inte metoden. Skall man   t ex lyckas med att knäcka den svenska arbetande klassen måste den först skäras upp i skivor, fraktioner, som spelas ut mot varandra och sedan knäcks en efter en. Man kan spela ut invandrare mot infödda, villaägare mot hyresgäster, män mot kvinnor, blåklädda mot vita kragar, dem som för tillfället har arbete mot de arbetslösa, sjuka mot friska.