2011-03-16 skrev jag på Clartébloggen en text där jag frågade mig om Juholt var den noshörning Socialdemokraterna behövde. Idag vid 15:00 fick vi svaret, det var inte så. Ett antal olika skandaler kantade de tio månader då han satt som partiledare. På Folk och Försvar gick det slutgiltigt åt skogen när han felaktigt påstod att regeringen skulle drivit igenom sin försvarspolitik förra mandatperioden med ett parti som vid den tiden inte satt i riksdagen.

Humanitärt eller katastrofalt för Afrika och Mellanöstern? Ett seminarium i Rinkeby, Stockholm.

Möt Cynthia McKinney, tidigare kongressledamot i USA, Green Partys presidentkandidat i valet 2008. Hon var i Libyen när NATO startade bombkriget. Som ögonvittne kan Cynthia McKinney smula sönder medias lögner.

På Nyårsdagen 2012 bröt jag äntligen upp. Det hade jag redan förut lovat mig själv, fast det inte hade blivit av. Det var inget lätt beslut. Likt en av Columbi matroser upplevde jag det till en början fasansfullt "som att närma sig en kant, att världen och verkligheten plötsligt ska ta slut och man ska störta ner i helvetets eldar".

Det är en stilistisk njutning att läsa hur Bengt Ohlsson dundrar mot "kulturvänstern" i sin debattartikel på DN-kultur den 4/1-2012. Ohlsson har länge gjort denna typ av utspel, exempelvis stöd för Israel och andra saker som kan tolkas som klassiska högerfrågor. Jag tycker inte som Ohlsson men det är en förlustelse att läsa hans text, den dryper av indignation och vilja att distansera sig, men tar han bladet från munnen? Nej, inte i huvudfrågan.